Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Loppisfynd blev både album och spel

Det började med ett loppisfynd: Musikern Christian Gabel köpte en bunt science fiction-teckningar av ett spöklikt Karlstad i ruiner. Nya albumet ”Krater” är hans musik till bilderna. En fråga kvarstår dock: Vem ritade dem?

Gabel hittade de totalt tretton teckningarna på en loppmarknad i ett industriområde utanför Karlstad när han var sjutton år. Några av dem var märkta ”HBM ’82”. Han betalade några tior och hängde dem på väggen. I samband med en flytt stuvades de dock ner i en låda. För fem år sedan tog han fram dem igen.

– Jag började fundera på vad det kan ha varit tänkt att bli av bilderna. De ser ju ut som scenskisser, skickligt tecknade, men ändå utan ledtrådar till någon handling. Hade jag varit filmare och inte musiker så hade jag nog försökt göra en science fiction-film utifrån dem, men nu blev det i stället ett slags soundtrack utan film, säger han när vi ses i hans Studio Cobra i Vasastan.

Jo, historien är så bra att man med bara en gnutta mediebranschig misstänksamhet kan föreställa sig att en überslug pr-byrå av Studio Total-modell har hittat på allt. På nätet har flera skeptiker redan rest frågetecken kring teckningarnas ursprung.

– Det finns skisser på robotar bland de odaterade teckningarna och några menar att de ser för ”moderna” ut för att ha kunnat ritas på 1980-talet (skratt). Någon hävdade att de liknar robotar från ”Robocop”-filmen från 1987, men jag hittade ju teckningarna runt 1992, de har ju kunnat ritas när som helst innan dess, menar Gabel som blankt avfärdar misstron.

De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.

– När jag var arbetslös runt 20 och var ute på nätterna och promenerade i ett helt folktomt och knäpptyst Karlstad kunde jag få en känsla lik den i bilderna. Teckningarna måste ju rimligen vara ritade av någon som kan eller i varje fall bodde i staden då. Det konstiga är att trots att lokaltidningarna i Värmland nu har skrivit om min skiva och bilderna så har ännu ingen hört av sig. Det är väldigt märkligt.

Stämningen i bilderna och årtalet 1982 har fått styra musiken. En tid då flera av Gabels favoritfilmer i sci fi-genren gjordes, som ”Alien” (1979), ”Stars wars: The empire strikes back” (1980) och framför allt ”Flykten från New York” (1981) och ”Bladerunner” (1982) som varit avgörande inspiration.

– Den där mörka och sorgsna efter-undergången-känslan som finns i både de filmerna och deras soundtrack har påverkat mig mycket. Jag gillar musik som går i moll, det har jag alltid gjort, men ville också att skivan skulle låta varm. Några av låtarna är skrivna direkt för vissa bilder, andra har jag hittat lämpliga bilder till i efterhand.

Projektet har varit en resa tillbaka till tonårens syntmusik och pianolektionerna som han tog i mitten av 1980-talet, men övergav.

– När jag började åka skateboard och upptäckte punk och senare grunge och hardcore och hiphop så kändes inte piano som rätt instrument längre.

Han började i stället spela trummor vid 16. Bildade det hiphop-ekande rockbandet Mindjive med Soundtrack of Our Lives Mattias Bärjed på gitarr. Bandet – som turnerade ihop med bland andra Refused – lade av 1997 och därefter följde projekt som kollektivet Text ihop med just Refuseds David Sandström, dubreggae-inspelningar, electronica och senare en flytt till Stockholm, där han byggde sin inspelningsstudio. Sedan dess har han spelat trummor bakom Thåström, Sällskapet, Conny Nimmersjö och nu Bob hund samtidigt som artister som Ane Brun, Thomas Rusiak, Stina Berge, Pelle Ossler och Hello Saferide passerat hans knökfulla musikverkstad.

Intresset för synthesizers har växt fram på senare år. Analoga syntar från 1980-talet som är mindre exakta än dagens digitala.

– De är väldigt organiska i hur de låter och fungerar. Jag är svag för ljudet i syntar som är lite defekta och har en viss skevhet och svajighet i ljudet. Jag vill faktiskt inte lära mig för mycket om hur de funkar utan låta det vara mer slumpmässigt och se vad man hittar för ljud, säger han.

I dag är just mötet mellan analoga bandspelare, instrument och rörmikrofoner och de digitala datorernas precision något som präglar nästan alla skivinspelningar.

– Klangen i gamla syntar är förstås en nostalgisk koppling till musiken som jag lyssnade på när jag växte upp, fast jag är absolut ingen puritan när det gäller äldre grejer, jag spelar in mycket på datorer också. Men just de här syntarna har sina starka fördelar. Man kommer direkt till ett läge där det uppstår särskilda känslor.

Christian Gabel. Gillar sci-fi, datorspel och syntar

Christian Gabel är 37 år, uppväxt på Hammarö utanför Karlstad, tittar på andra säsongen av sci-fi-serien ”Battlestar Galactia”, rekommenderar Randy Shilts ”And the band played on” och lyssnar på Minimal Wave Records utgivningar av tidig syntmusik. Gabels solodebut ”1900” kom 2009.

Datorspelet ”Krater” – kratergame.com – är delvis baserat på teckningarna och Gabels musik i en specialmix. ”Ett lyckat spel, som balanserar mellan old school-rollspel och ”Diablo”-action. Det är vackert gjort och vackert tänkt”, skrev DN:s Jonas Thente i sin recension.


Fem favorit-instrument:
Vocoder/stråkmaskinen Roland VP-330: ”Den användes på soundtracket till filmen ”Bladerunner”, kompositören Vangelis som skrev det använder den mycket”.
Roland Jupiter-8: ”Den är massiv i sitt ljud, men på ett väldigt sofistikerat sätt. Elegant, men med ett varmt och brett ljud. Jag önskar att jag hade mer tid att spendera med den.”
Roland SH-101: ”Ett slags techno-synt, lätt att ha att göra med, pålitlig och man hittar alltid bra ljud på den. På syntklubben Music Box, som jag har på Strand i Stockholm med Calle Olsson från Bear Quartet, använder vid denna mycket”.
Trumsamplern E-mu SP-1200: ”All hiphop som spelades in från 1988 och framåt har en rytmstomme från den här. Allt låter så färdigt och bra i den. Den är byggd som en trummaskin, men har inga egna ljud utan man bygger upp rytmerna utifrån ljud man själv samplar.”
Korg Polysix: ”En standardsynt, det var den första äldre synten som jag köpte, jag hittade en defekt i en musikaffär i Karlstad för 700 kronor. Men i dag är alla analoga syntar väldigt dyra i förhållande till vad de kostade för femton år sedan när ingen riktigt brydde sig.”