- Jag har aldrig haft den lusten eller känt mig bekväm med det. Det gör jag inte nu heller. Jag kallar stolen jag sitter på med gitarren för den "akustiska stolen". Jag har svårt med den här intimiteten. Att sätta mig där och hälla ut mitt hjärta över första raden.
I går sjöng du om dina "trettio år på barrikaderna, trettio år på Fåfängans Marknad".
- Jo, men det är ju fåfänga. En man går upp på en scen och backar upp sig med ett band som kan låta hur högt som helst och så på med strålkastarna. Det är en slags grandios upplevelse som förverkligas.
På nya skivan "Omaha" konstaterar du att "den som blir förstådd för tidigt måste rymma fältet".
- Det är något jag tänkt på särskilt de senaste sex, sju åren: Att artister blir så bestämda så att om man av en händelse sätter på sig ett par chinos och går upp på scen så blir det lokalpress av det, säger han i en syftning på en recension efter hans konsert i Norrköping som avslutades: "Lundell har tagit av sig sina svarta Levis - snubben kör med chinos. Lundells tid är ute".
Men sådana förväntningar är ju i hög grad resultatet av hur du framställt dig på skivomslag, i böcker och intervjuer, i offentligheten. Du är inte oskyldig.
- Nej, ingen är oskyldig som går upp på en scen. Då är man medskyldig. Men sedan gäller det att hantera monstret (skratt). Rida tigern. Och de senaste tio, femton, åren har jag varit väldigt försiktigt med att synas. Nu har jag ingenting emot att försvinna. Jag vet ungefär vad jag ska göra på scen ett tag framöver men sedan…sedan vet jag inte.
Du har besjungit "Pojkarna längst fram", dina mest bokstavstrogna fans.
- Jaa, men just den låten var faktiskt ett försök att läxa upp dem: "Är det inte dags att göra något vettigt nu?". Men det finns sådana på den här turnén också. Jag tror det var i Halmstad som en kille somnade vid scenrampen i låt sju, i låt femton bar någon ut honom. De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987.
Svenskar tycks hatälska sådant - begåvade rumlare som drar ner brallorna på sig själva inför strålkastarna: en Vreeswijk, en Persbrandt, en Lundell.
- Jo, men jag är en ganska blyg och tillbakadragen människa jämfört med många andra som går upp på en scen. För mig är det alltid väldigt underligt att jag gör det jag gör för egentligen borde det inte gå. När jag spelade in första plattan "Vargmåne" (1975, DN:s anm.) så hade jag ingen tanke på att uppträda, men eftersom den gick ganska bra och "Jack"-boken sedan ramlade in ett halvår senare tyckte mitt skivbolag att det vore en bra idé att turnera. Så plötsligt stod jag i källaren på EMI:s kontor ute i Solna med ett bluesband, Nature, fast jag skydde att gå upp på en scen som pesten, säger han och söker sig ännu längre tillbaka i tiden.
- Allt det här började med ett litet EPA-omslag på en Cliff Richard-skiva, han var min idol när jag var runt tio: "Det där vill jag bli". Och den där tanken att man ska omforma sig till ... idol (skratt). Varför ville man bli det - blåsa upp sig till gigantiska proportioner? Var det för att man ville lira rockmusik eller helt enkelt bli något megalomant? Det är ändå underligt att man tänker ut sådant i så unga år.
Bekräftelsebehov skulle psykologerna säga.
- Jorå, men varför fick jag inte det från något annat håll då? Jag tycker det är mystiskt. Underligt.
Hur har mediebilden förändrats sedan du debuterade? Du var tjugofem år då.
- Det fanns ju en "Jack"-period när jag föreställde grabben som till slut hivat sig upp ur rännstenen och till slut faktiskt skrivit en bok. Sedan dröjde det inte så länge förrän jag drabbades av "Öppna landskap"-låten och blev någon slags nationalskald. Sedan kom skilsmässoköret och därefter alkoholisten, sedan en religiös period och sedan "Fittstims"-drevet i slutet av 1990-talet och det förändrade nog bilden ganska radikalt, under många år. Det var en enormt intressant upplevelse.
Plågsam också, har du sagt.
- Ja, den var plågsam mest på grund av att jag som hade levt med en slags inkorporerad feminism sedan slutet av 1960-talet. Mina flickvänner och flickbekanta kastade sina bh:ar. Slutade att raka sig under armarna och var hur radikala och feministiska som helst. Jag har ju sett hur feminismen pulserat därifrån. Det kändes otroligt obehagligt att bli överföst på den andra sidan. Att en massa konstiga grabbar på stan kom och dunkade mig i ryggen. De trodde att de fått en ledargestalt i mig.
I dag verkar du vara just en gigantisk projektionsyta för dina fans. Någon som uppfyller skiftande roller: Den ställföreträdande rebellen, den ställföreträdande romantikern, fylltratten, vänsterrösten, kvinnokarlen - eller antifeministen. Själv beskriver du ett "glapp" i din roman "Värmen".
- Jo, det finns ett glapp och framför allt till den artisten som de har skapat. Neil Young säger i någon biografi att det räckte att vara "Neil Young" i tio år. Men det är ju ingen artist som kommer ur det här. Det sätt man har stigit in i den här sagan får man dras med. Det går att försöka ändra och korrigera, som när Dylan blev kristen, men han blev ju inte övergiven för det. Publiken höll ut till han var tillbaka där de tyckte att han skulle vara.
Du var "bestämd" redan i slutet av 1970-talet. Vad tänker du när du i dag hör din musik från den tiden?
- Om man sätter sig och lyssnar till den och tar sig ett glas vin eller två så börjar man ju gråta. Det gör man ju. Man förflyttas som i en tidsmaskin dit och det är nästan skrämmande och märkligt. Man förstår hur man var då och hur mycket man kanske har förlorat längs vägen och vilken innerlighet och ambition det fanns i det. Det gäller de tre fyra första plattorna. Jag kan bli väldigt, väldigt tagen av det. Men jag kan också känna att jag inte får någon kontakt med det alls. Jag tyckte länge att det lät så fjuttigt om de där inspelningarna. Jag ville åt ett mycket hårdare sound.
I mitten av 1960-talet stod du uppkäftig i "morsans fårpäls" med "Mr Tambourine Man" i öronen och mellisen i näven, långt utanför etablissemanget. I dag verkar du sakna just det folkhem du sparkade på.
- Jo, jag sparkade på många sätt. Jag var ju ung, det var mitt fadersuppror. Människor som är mellan 17 och 22 har den uppgiften. Men jag växte samtidig upp i en stark känsla av att något höll ihop, hängde ihop. Det fanns något att vara oerhört stolt över. Mina föräldrar var klockrena exempel på det där: Min farsa var ju statargrabb från början som stack från ett gods in till Stockholm och träffade en tjej från Kungsholmen och jobbade på smidesverkstäder och under kriget bodde i Stockholm. Den mest fantastiska tiden i deras liv som de har berättat så mycket om - Per Albin och Konsum och socialdemokratin och folkvagn skulle det köras och till slut skulle det faktiskt byggas en liten folkhemsvilla också. Men sedan kom ju 1960-talet och messade upp det hela rätt mycket (skratt). Folkhemmet var också en process och en kraft som inte kunde annat än att ebba ut. Som ett raketsteg som brann ut. Jag har lyssnat efter en socialdemokratisk vision i femton år, men jag hör ingen för det går inte att använda samma idé igen.
(Tystnad)
- Ja, jag saknar det Sverige jag växte upp i väldigt, väldigt mycket. Jag känner inte så många människor i min egen ålder, men det är möjligt att de känner samma sak oavsett politisk schattering. Det kan vara en saknad som ... i en "En förlorad värld". Något som inte finns och som man är tvungen att bära med sig i sina minnen. Och det är inte mer med det. Det är bara en slags melankolisk vind som blåser in i mig ibland.
På nya skivan sjunger du om en man som skulle vilja ha varit med på stranden på Omaha Beach, under landstigningen i Normandie där tusentals dog. Varför det?
- Det första jag såg som pojke hos min morfar, som hade tv, var bilder från andra världskriget. Allt det där har följt med mig; Spitfireplanen, Messerschmitts och de goda mot de onda. Jag har använt Omaha i den texten för att det måste ha varit det hundraprocentiga engagemanget; att knäcka Hitler och gå över Engelska kanalen och försöka få ett brofäste på andra sidan. Mannen som sjunger den här låten känner bara tomhet och ensamhet. Han hungrar efter ett engagemang. Det kanske bottnar i det famlande man befinner sig i när man ska ta sig in i den så kallade "tredje åldern".
Förklara.
- Jag tror att människan mår bäst om hon på ena eller andra sättet är engagerad. När man är barn och ung så är man ju det: Man ska upptäcka världen, det är mycket som är spännande och oupptäckt. När man har upptäckt allt det, inklusive sexualiteten, så kommer ju en besynnerlig tomhetsperiod runt 25, 30. Då skaffar folk barn eller karriär eller både och. Det där varar i ytterligare 25, 30 år och sedan flyttar barnen ut och karriären går kanske på tomgång. Har man inte lyckats engagera sig i golf eller flugfiske då...(skratt).
- Många kallar den tredje åldern för den bästa, men det finns inga kartor in i den. Det finns ingen naturlig drivkraft - som det finns när du ska ta hand om ungar. Det finns inga måsten när du är femtiofem, sextio, år. Plötsligt ska man orientera sig i något som ska vara ens bästa tid i livet, men man vet inte vad man ska göra där (skratt). Jag tror att det är sådant jag upplevt de senaste fem sex åren när det gäller artisteri och vad jag sysslat med. Carl Johan De Geer har sagt någonstans att "det enda som är roligt är ju arbete". Så är det för mig också.
Har du haft några riktigt harmoniska perioder i ditt liv?
- Nja, jo de där första åren när jag hade småbarn. En fyra fem år runt tiden när jag bodde i Åre. Jag tror att jag var en ganska lycklig människa där. Jag hade mycket att stå i och många barn att ta hand om. Det var bra. Men vadå, det här arbetet med böckerna och musiken kommer ju inte av sig självt. När jag skulle skriva ihop den här plattan så hade jag ingenting att skriva om, tyckte jag. Jag hade inte den där frustrationen i Stockholm att gå på (skratt). Det var bara svarta åkrar. Så jag utrustade min bil med en grunka så att jag kan spela min feta Ipod i den för att åka ner till Europa och lyssna på massor av musik och se om jag kunde få igång det igen. Men så skulle bilen in på service och oljebyte, den har gått 30.000 mil nu, och då kom en snöstorm in över Österlen. Det slutade med att jag satt och skrev ner det mesta medan jag väntade på bilen. Märkligt nog. I ena timmen inget. I nästa nästan allt. Det har varit svårt varenda gång jag försökt skriva en roman också, jag har försökt få ner tio punkter på hur man gör. Men det enda som jag kommit fram till är att det handlar om att sätta sig ner och bara göra det, säger han och tillägger:
- Jag åkte iväg sedan och hittade en låt till i München, "Rik man", men det var allt.
I en tv-intervju för snart tio år sedan sade du att du inte hade en enda manlig vän.
- Jo, men så är det, men det är ett livsval och ett yrkesval, ett boendeval; bodde jag i ett villasamhälle så kanske jag skulle ha grannar som blev vänner. Och jag har inga arbetskamrater, jag känner en massa musiker, men jag umgås inte med dem. Jag har aldrig umgåtts med musiker på det sättet. Den manliga vän som jag kände från sextonårsåldern till kanske tjugotre, tjugofyra, var med i ett ungdomsgäng, men vi skingrades. Folk får barn. Folk flyttar ifrån varandra. Och ska det uppstå nya manliga vänner var ska de komma ifrån? Föreningslivet? Jobbet? Jag har inget sådant jobb.
Det är väl också så att du är en solitär, att du trivs med det.
- Jo, väldigt mycket. Jag behöver det. Men jag behöver ju också ...; det är ju mycket jag skulle vilja dryfta med människor i min egen ålder. Det är ju vad konsten ska göra, har jag alltid tyckt. All konst är tröst eller gemensamhet. Vi är ensamma hur vi än vänder och vrider på det. Jag brukar skratta åt de här människorna, Carina Rydberg och Prinsen-gänget, som säger att de aldrig, aldrig skulle skriva någonting som skulle vara tröst, för det vore det fulaste man kan syssla med. Men tyvärr är det ju så att vad de än skriver så blir det ju just det ändå (skratt). När de upptäcker det kommer de att elda upp sina verk.
Det har givits ut flera böcker om dig, senast av journalisterna Måns Ivarsson och Håkan Lahger, men också du skriver ju löpande en slags biografi.
- Ja, det är klart. Men det gör ju å andra sidan alla författare.
Inte så tydligt som du.
- Visst, allt är rapporter från min värld. Jag sätter min skrivmaskin mitt i skiten bara och sedan sugs det som är runtomkring en in i den. Men det är som med musiken; ska det vara någon mening att ta det vidare så ska man föra in böckerna i de åldrar man hamnar i och vad det innebär. Hur blicken på världen förändras med åldern och vad det finns kvar att engagera sig i. Vad det finns kvar att tycka om och hur man kan göra något meningsfullt och gott i en värld som framstår som allt mer ...;uttjatad och omlevd. Det är det landskapet jag måste skriva om.
Känner du dig friare i romanvärlden?
- Ja, det är klart. Friare och ensammare. När det var som bäst så var det ett växelbruk mellan det ensamma och sedan gå till jobbet med bandet och i studion. Men harmoniskt skulle jag inte kalla skrivandet; jag lider av en konstant självkritik och kan väldigt, väldigt sällan tycka att det jag gör är bra. Jag brukar säga att var tionde sida är något, är bra.
Nu talar du om att sluta uppträda. "Ulf Lundell kommer aldrig att sluta att spela", kontrar alla som följt dig.
- Jag vet det, en roadie sade att han också hört det förr från mig. "Jo, men aldrig innan en turné", svarade jag. Det är faktiskt så. Jag vill bort ifrån det. Det är för jobbigt. För tio år sedan skulle jag säkert säga att jag skulle hålla på med rock'n'roll hur länge som helst, men det händer någonting med en när man är runt 50-55, det är bara så. Och det är ganska…skönt. Det låter inte likadant och man märker att man slutar lyssna på det. Det får rulla på tills det är över helt enkelt. Förra vintern och i våras var jag övertygad om att jag inte skulle turnera något mer utan styra om mitt liv. Jag har inget emot att dra mig tillbaka om jag kan finna ett kreativt sätt att göra det på. Vad är det som säger att det här inte skulle upphöra?
Din rastlöshet tycks vara konstant. "Och jag är inte där/jag är inte här
/ingenstans och överallt/i transit, på väg" sjunger du i nya "Lär dej älska mörkret". Ytterst få 58-åriga svenska män lever så.
- Visst är det rastlöshet. Jag har inget hem. Hemlöshet innebär att man rör på sig mycket. Jag vet ju var jag bor; jag bor i Skåne och är skriven där och har en liten övernattningslägenhet i Aspudden, men jag stannar ju inte så länge på något av ställena.
Blir du aldrig trött på att vara i transit?
- Jo, jag skulle gärna vilja hitta ett hem. Det har jag velat i flera år, men det är inte så lätt. Det var tät dimma när jag åkte från Skåne nu, det finns nog tider på året då man kanske kan vara där för länge. Och jag har ju ett ensamt jobb: I Stockholm upptäckte jag att jag varje dag behövde ge mig ut på stan för att få min dos av att röra mig bland folk. Men det går inte där jag bor i Skåne. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag egentligen ska göra där (skratt). Konkret alltså. Det är nästan för sakralt. Så jag måste ha en stad också. Jag måste ta reda på vilken det är, jag har svårt att tänka mig att jag ska tillbaka till Stockholm. I alla fall än. Jag åker till Spanien efter den här turnén. Jag ska låna en lägenhet långt ner i landet och sedan köra uppåt och se mig omkring. Ibland har jag tänkt att jag säljer både min sångkatalog och gården, men om man ska bort från de här vintrarna hur långt ska man flytta då för att det ska vara drägligt? Costa Blanca? Kanarieöarna? Thailand? Nere i Sydeuropa är det ju kallt på vintern.
"Livet är en underlig kort historia/man älskar kärleken, haven, berget, sällskapet, krogen/man vill göra ett avtryck, men varför och för vem?/det enda jag velat här är att hitta ett hem", sjunger du i nya "På ett vallmofält". Det låter som ett vemodigt, men vackert bokslut.
- Mm, ja, det låter ju ungefär som det vi har pratat om.
Kommer du att hitta det hemmet?
- Tja, det finns ju de som säger att det enda hem man kan hitta kan man hitta här bakom pannbenet.
Han knackar sig mellan ögonbrynen med pekfingret för att förtydliga.
- Det är mycket möjligt att det är så. Jag tror det. Jag tror att jag har sysslat med två stora villfarelser i livet: Att tro att lyckan finns hos kvinnor och att lyckan finns i vackra hem. Det är naturligtvis inte så, säger han och så kommer det där hesa skrattet igen.