Blue Öyster Cult, Ken Hensley, Triumph, Avantasia, Poison spelade på lördagen på Sweden Rock Festival.
Man får ju sällan bandet i originaluppsättning, den sortens förväntningar ska man inte ha på Sweden Rock Festival. Men man väntar sig kanske inte att Blue Öyster Cult ska dela basist med Queen - och plötsligt, under presentationen av bandmedlemmarna, ska gå loss i ett litet potpurri på tre av Queens allra största hitlåtar.
Men Blue Öyster Cult är precis så flexibla. I denna inkarnation med bara två originalmedlemmar, och ett par man som inte kan ha varit födda när de klassiska albumen gavs ut. De spelar en enda någorlunda ny låt - den faktiskt fantastiska "Harvest moon" - och drar ut de två sista numren (paradnumren "Godzilla" och "(Don't fear) the reaper") långt över gränsen för det rimliga. Och lyckas ändå framstå som ett fullt levande band.
Framför allt är gitarristen Donald "Buck Dharma" Roeser strålande. Flyhänt, smakfull, listig. Trots en look som en golfande datatekniker i övre medelåldern.
Ken Hensley är sig i gengäld märkligt lik, också om han fyller sextiotre om två månader. Både monumentalt långhårig och översvallande glad. Han var den främste låtskrivaren i Uriah Heep och har på gamla dagar valt att åter träda in i bakgrunden. Till Sweden Rock Festival har han med sig inte mindre än två olika sångare, både John Lawton från Uriah Heeps sena 70-tal och norske Jørn Lande. Men han motarbetar båda i sina försök att själv dra blickarna till sig, med ett ovanligt yvigt kroppsspråk och ett flitigt bytande mellan mullrande hammondorgel och diverse gitarrer.
Och framför scenen står publiken och sjunger allsång, helt införstådd med Uriah Heeps låtkatalog. Vilket knappast vore självklart på någon annan rockfestival. Än märkligare är den återförening som strax därefter äger rum på den allra största scenen. Triumph, Kanadas näst mest berömda powertrio - som nu visar sig vara utbyggd till en kvartett. Aningen klumpfotad, men så är det också första spelningen i originalsättning på tjugo år.
De är den sorts legendariska band som få utanför Sweden Rocks hårda kärna ens har hört talas om. Men här samlar de en jättepublik. Vilket möjligen hjälps på av den märkliga programpolicy som gör att konsertutbudet smalnar av framåt kvällen, med de sista huvudattraktionerna helt utan konkurrens från andra scener.
Sen var det dags för Avantasia, Tobias Sammets hobbyprojekt som aldrig var tänkt att ställas på en scen. Power metal i sin allra mest anspråksfulla form, bitvis nästan jämförbar med humor. Och där dök Jørn Lande upp igen. Ännu en av de sensationer som få utanför Sweden Rock Festival skulle uppfatta som sensationella - men som definitivt är det där.
Allra sist kom så Poison. Huvudattraktionen som knappt någon - ens på denna festival - kan uppfatta som en huvudattraktion, men som tog sitt jobb på allvar och verkligen gav så mycket show de förmådde. Med gott humör och lite pyroteknik, samt en partyrock som faktiskt låter mindre daterad än den mesta hårsprejshårdrocken från det galna 80-talet. Trots att det var pinsamt lätt att ta sig nästan ända fram till scenkanten.
Nog borde det ha varit Van Halen som spelade där, just då.