Vad är det som är så härligt med L A?
– Jag är uppe i en canyon och är omringad av träd och sol och det första jag ser när jag vaknar är berg. Det är så starka kontraster. Man är mitt inne i djävulens gryta. Det finns en del som är absolut hemsk, men den är så uppenbar. Och är uppenbart lätt att undvika.
Skulle du vilja skapa dig ett hem där?
– Ja, så mycket som det går så ”bor” jag här nu, men jag vet inte hur mycket man kan planera inför framtiden i min ålder. Jag har i alla fall köpt en säng, jag har köpt mattor, jag har försäkring, en bil och allt sådant och håller på att grotta in mig i allt som har med hem att göra. Jag försöker skapa ett hem. Jag har inte haft det på väldigt många år.
Får du inspiration till din musik och ditt artisteri av den miljön?
– Ja, också för att man tillåts att vara själv. Jag är inne i mina egna känslor och mina egna tankar hela tiden. Det är en ganska stor omställning efter att ha turnerat från det att jag var 20 år. Så just nu vill jag bara ta en liten sekund och andas. Jag känner ju att jag har missat mycket av det vardagliga eftersom jag bara har befunnit mig på scen eller på turné.
Men hur känner du inför det nu? Ska du på det igen, eller känner du att det får räcka med turnélivet?
– Just nu tänker jag inte. Just nu vill jag bara känna och uppleva saker som jag inte har fått göra på ett tag. Ha tid att träffa vänner, ha tid att sova eller bara att få gå och titta på mattor på någon marknad är värsta grejen. När det gäller musiken märker jag att det mindre och mindre är ett val jag gör. Jag har verkligen behov av att uttrycka mig och tror att det är någon sorts förbannelse. Jag kommer ju att behöva göra det igen men jag kommer att försöka hitta sätt att göra det annorlunda.
Du har haft utsålda spelningar i New York Central Park och i Roundhouse i London, men har sagt att du inte bryr dig så mycket om kritiken, utan om din egen process. Hur ser den ut?
– Det bästa är att gå från en idé eller en känsla, att utforska den och gå jättedjupt in i den. Sen gäller det att få ord för vad man egentligen menar, och hitta ett ackord. Och så känslan av att man får ihop allt, och att allt kommer tillsammans. Det är det mest magiska. Om folk sedan vill skriva om det eller sätta betyg, är mindre viktigt.
Men du har ändå ett behov att framföra din musik för människor?
– Ja, men mindre och mindre.
När allting stämmer, hur känns det?
– Ja, det är då man inte tänker så mycket, när man bara är. Det känns som man är hemma, äntligen.
Kan du känna rädsla för att förlora det?
– Ja, absolut. Jag är en ängslig person. Extremt känslig. Och jag måste skydda mig för jag vill inte tappa det som är så viktigt, lusten till att skapa.
Turnélivet måste rimligtvis vara rätt hårt.
– Extremt hårt. Vissa människor tycker ju om det livet. Det är värre när man, som jag, behöver sitt eget lilla krypin.
Finns det några alternativ till turnélivet när du vill kommunicera med din musik?
– Allting handlar väl om någon sorts övning. Hur kan jag få det att fungera för mig? Nu har det varit tufft. Jag blev sjuk, hann inte bli frisk igen, fick ryggskott och en massa inflammationer. Smågrejer, som sammantaget blev för mycket. Nästa gång är det viktigt att det finns tid till att ta hand om sin kropp och bygga upp den som en maratonlöpare så att man faktiskt är i form när det väl gäller. Så att det inte bara blir en massa whisky och cigarretter. Och ingen sömn.
Har du blivit en renlevnadsperson?
– Nej, absolut inte, jag har hittat sätt att slappna av lite mer i.
När du står på scenen, vad får du ut av det?
– Jag tycker det är vackert när människor delar någonting och bygger det till något positivt. Bandet betyder så himla mycket för mig, de är de bästa människor jag vet. Och vi har spelat tillsammans så länge att vi nästan spelar på en annan nivå, vi behöver inte ens prata längre. Jag vet inte hur vi kopplas ihop. Men när vi är på scen är det som om våra hjärntrådar bara sluts samman. Och så delar vi detta med en publik, som ändå är där för att var med om det vi gör. Att få dela den stunden. Det är ju magiskt.
Det talas nu mycket om svärta i samband med din musik, brutalt mörker. Är det så du ser det själv?
– Ja, absolut. Det finns inget ljus utan mörker och inget mörker utan ljus, det är bara en oundviklig del av livet. Det är bara så att vissa människor går in i mörkret mer än andra och jag har kanske anammat det, känt det mer eftersom jag är så sensibel.
Har alla flyttar mellan olika länder påverkat dig?
– Ja, det har gjort mig väldigt rastlös. Samtidigt gör det att jag provar vilda idéer, att jag flyttar någonstans bara, med allt vad det innebär.
Finns det andra konstformer som lockar dig?
– Jag älskar att filma. Gå in i roller och bygga nya världar.
Du har sagt att du inte är någon modeperson.
– Vad är mode? Det är klart att jag är intresserad av att klä på mig, och göra mig fin, men utöver det så är jag inte intresserad. Nej, jag är mer intresserad av film.
Och litteratur?
– Ja, absolut. Jag älskar Joan Didion. Sättet hon skriver om kärlek och död; så klarsynt, osentimentalt och utan krusiduller. Hon är magisk. Och så tycker jag om Rainer Maria Rilke, och nu ser jag vad som ligger på mitt nattduksbord, Tomas Tranströmers dikter. Jag läser allt. Poesi, vetenskap, mytologi och ja, romaner också.
När förstod du att du skulle bli artist?
– Som alla andra barn har jag drömt om att kunna bli någon annan när jag blev stor. Jag håller på med det fortfarande. Det är ett mirakel att jag har fått spela in skivor och göra videor och att jag hittat så många bra personer att jobba med. Samtidigt som jag är överkänslig så är jag också övermodig.