Lyssning till varje pris

”1000 låtar i din ficka.” När Apple presenterade sin ­digitala musikspelare Ipod 2001 var löftet om så mycket musik på ett kortleksstort utrymme närmast overkligt. Åtta år senare har de flesta unga fler låtar i sina mobiltelefoner. En renodlad mediespelare kan lätt lagra tio­tusentals låtar och ändå ha plats över för långfilmer, fotoalbum och spel. Forskare beräknar att vi inom en överskådlig framtid kommer att kunna bära med oss all världens inspelade musik.

Tillgängligheten är med andra ord total. Tiden då vi behövde prioritera och välja bort känns avlägsen.

Men utvecklingen möts inte med öppna armar av alla. I jakten på urval och bekvämlighet har vi nämligen valt bort något annat – ljudkvalitet. Historiskt sett är det unikt. Från stenkakan till vinylskivan till cd-skivan har ljudet kontinuerligt förbättrats. Men formatet som tog över efter cd blev varken högupplösta dvd-audio eller super audio-cd – utan en komprimeringsteknologi från 1991.

Med internet uppstod ett behov av att reducera musikens lagringsstorlek för att lättare kunna överföra den – från en musiktjänst, radiostation eller mellan olika användare. Forskningen drev då fram ”perceptuell kodning”, vilket innebär att musikens storlek minskas på ett sådant sätt att örat i bästa fall inte uppfattar det.

Här uppstod också ett problem. I avvägningen mellan hög ljud­kvalitet och effektiv lagring valde en förkrossande majoritet det senare – och vi vande oss under en lång tid vid ytterst hårt komprimerad musik. Att videotjänsten Youtube alltjämnt fungerar som musikspelare för många säger det mesta om hur vi resonerar.

Jonas Nordin, ljudspecialist på branschorganisationen Stim, bekräftar utvecklingen.

– Att konsumtionsmönstren har förändrats i grunden råder det ingen tvekan om, de nya musiktjänsterna är otroligt populära. Det som driver utvecklingen åt det här hållet är kravet på ständig tillgänglighet. Då kan man ge avkall på kvaliteten.

Patrik Henzel, musiker och producent med artister som Markoolio och A-Teens på meritlistan, skräder inte heller orden.

– I grund och botten handlar det om bristande respekt för musik. Den har nedvärderats till en nivå där folk är nöjda om de kan urskilja texten och lalla med. Då nöjer man sig gärna med en mp3-fil som innehåller en åttondel av informationen i ett cd-ljudspår.

2009 har vi tillräckligt snabb överföring och tillräckligt billigt lagringsutrymme för att börja omvärdera våra val. Problemet är bara att själva musiken också har förändrats. För att nå ut i ett allt tätare brus har producenter börjat trycka ihop musikens dynamik, där naturliga toppar och dalar i ljudstyrka och intensitet alltmer slätas ut. Fenomenet kallas peak limiting och resultatet är musik som upplevs som starkare, men i värsta fall även som ”trasig”. Om du någon gång sett en långfilm och blivit avbruten av extremt högljudd tvättmedelsreklam är du redan bekant med effekten av den teknik som många producenter i dag använder.

En av de skyldiga är rock- och hiphoplegenden Rick Rubin, vars hantering av Metallicas senaste album fick fans världen över att kräva en nyutgåva med dynamik, utan distortion.
Det paradoxala är alltså att teknikens och musikens utveckling mot ett plattare ljud går hand i hand. Ett album som Metallicas ”Death magnetic” fungerar lika bra – eller dåligt – i ett komprimerat digitalt format som i form av en fysisk cd-skiva.

Patrik Henzel utvecklar saken.

– Försök lyssna på ett klassiskt stycke i ett standardkomprimerat mp3-format. Det är helt outhärdligt. Men eftersom ljudet i modern musik är så platt duger den komprimerade filen betydligt bättre. Lady Gaga låter till exempel oändligt mycket bättre än Mozart i mp3-format.
Han får medhåll av Sten Ternström, ljud- och musikprofessor på KTH.

– Det är verkligen trist att nivåvariationerna i modern musik är så ihopträngda. Jag tror att det beror på att de flesta använder musik som bakgrundsljud i dag, i stället för att sätta sig ned och aktivt lyssna. Min förhoppning är att ljudmiljön så småningom värdesätts mer och att vi som konsumenter väljer medvetet, inte minst för att välja bort ljud. Men vi kommer först att se ett skede där skräpljudet blir alltmer påträngande och där musik ännu mer används som kanal in i våra konsumentmedvetanden.

Urban Hiärne är försäljningschef på Hifi-Klubben, traditionellt sett en entusiastbutik som har öppnat armarna för den nya tekniken. Han menar att den digitala musiken har ett oförtjänt dåligt rykte och inte är något hopplöst fall.

– För oss är det inte övergången till digital musik som är ett problem, utan det faktum att så många människor nöjer sig med dåligt ljud, även från skivspelare. Vi kan få ett mp3-format att låta riktigt, riktigt bra. I många fall handlar det bara om okunskap eller ointresse. De flesta har ingen aning om vilka möjligheter som faktiskt finns.

Möjligheterna han talar om består av respekterade högtalar­tillverkare som i dag tillverkar kvalitativa ljudsystem helt anpassade efter komprimerade format. Otänkbart för bara fem år sedan.

Hiärne medger att det är en utmaning att hela tiden konkurrera med den senaste mp3-spelaren för en butik som gärna vill sälja större högtalare, men tycker också att det är glädjande att fler människor än någonsin har tillgång till, och njuter av, musik.

Även Jonas Nordin på Stim anser att problemet ligger i massornas totala ointresse för ljudkvalitet.

– Den stora publiken har i alla tider använt sig av vad audiofilen kallar för skräpljud. Man skulle kunna jämföra Spotify och You­tube med 70- och 80-talens kompaktkassetter som inte heller lät speciellt bra.

Enligt Nordin är alltså en majoritet redan fullt tillfredställd med ljudet de får i gratisversionen av Spotify och via Itunes Music Store.

Ett tecken på att han har rätt är att digitalfoto och video har utvecklats på nästan samma sätt som musik – från stora, konventionella kameror till pocketformat och mobil­telefoner, men med ett helt annat sug efter fler megapixlar och skarpare optik. Våra ögon tycks vara mer kräsna mediekonsumenter än öronen.

Det var teknikutvecklingen som en gång tvingade fram våra nya medievanor, och det kan bli samma utveckling som nu knuffar dem i en ny riktning. Sommaren 2009 har lagringskapacitet blivit så billig, samtidigt som överföringshastigheten är så hög, att valet mellan kvalitet och tillgänglighet inte längre är nödvändigt. För första gången kan vi få allt.

Patrik Henzel menar att lösningen på problemet kommer den dag då stora skivbolag börjar sälja musik i bättre kvalitet över nätet. Att ta lika mycket betalt för hårt komprimerad digital musik som för en cd-skiva jämför han med att ”sälja falukorv till samma pris som oxfilé”.

Ett tecken på att vi rör oss i den riktningen kom i juni, när den svenska musiktjänsten Spotify meddelade att man, tack vare krav från användarna, höjer kvaliteten på sin musik för betalande kunder. Spotify använder ljudformatet ogg – jämförbart med mp3 – och fördubblar nu dess kvalitet från 160 kbps till 320 kbps.

Ett annat är att videotjänsten Youtube nyligen uppgraderats. Med full hd-upplösning och 20 gånger större filstorlek än i fjol har också ljudet förbättrats avsevärt.

Med andra ord är till och med de allra sämsta sätten att lyssna på musik på väg att bli oändligt mycket bättre.

Frågan är förstås vad den tekniska vändningen skulle kunna innebära för hur vi lyssnar. Den klassiska musikens omfång får vi troligtvis inte uppleva i särskilt många genrer, men om genomsnittslyssnaren plötsligt uppfattar en större del av ljudbilden är det inte otänkbart att även musiker och producenter börjar anpassa sig.

Kanske får vi på sikt chansen att återigen höra allt det som våra öron är kapabla att förmedla.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut