Att pendla mellan olika storstäder, tömma två postfack, vattna en dubbel uppsättning krukväxter och inse att det man längtar efter för stunden finns på annan adress ett femtiotal mil bort kan ställa till det i huvudet. Om man dessutom gör en mindre världsturné, via Europa och Japan, och badar i strålkastarljus varje kväll kan det bli ännu rörigare.
Dessutom blir det dubbelt så tomt att komma hem.
Det vet albumaktuella Maia Hirasawa, som under en längre tid pendlade mellan Stockholm och Göteborg.
– Det skapade en oroskänsla inuti mig. Från början tänkte jag att det var en bra lösning att ha två lägenheter, men jag hade väldigt fel. Till slut visste jag inte var jag hörde hemma eller var mina grejer fanns. Det kändes som att jag aldrig stannade upp, säger Maia Hirasawa över en kopp ingefärs- och citronte, av den typ hon dricker när sångrösten blivit överansträngd, på ett kafé på Södermalm i Stockholm.
För ett halvår sedan fattade hon beslutet. Hon packade väskan och lämnade familjen och vännerna i hemstaden för Göteborg – och kärleken.
– Det finns ingen annan anledning, och det är absolut inget konstigt med det, säger hon, och dinglar med benen från den breda soffans sittdyna så kraftigt att den nästan ramlar av.
Hon ler och ber om ursäkt till kvinnan vid bordet bredvid som delar samma soffa. Detta upprepas tre gånger under samtalet, alltid med samma uppsluppna leende.
Just hemlängtan, geografiska avstånd, rastlöshet, förvirring, vänskap som är starkare än självaste döden och kärlek som inte riktigt får utrymme att ta den plats den borde genomsyrar Maia Hirasawas kommande album ”GBGVSSTHLM” som släpps den 25 mars.
Texterna är självupplevda, även om hon erkänner att hon ”saltar” dem en aning.
– När man berättar en historia ur sitt vanliga liv blir det lätt tråkigt. Samtidigt måste det finnas något slags realitet. Jag skulle ha svårt att sjunga om allt bara var ”hitte på”, säger hon, och poängterar att hon har svårt att skriva glada texter. Duriga melodier har hon emellertid inga problem med.
Debutskivan ”Though, I’m just me” som släpptes för drygt två år sedan, fick fin kritik och halvjapanskans melodiösa pop med referenser till klassisk musik stod högt upp på önskelistan hos landets festivalarrangörer.
Trots att hon omfamnades av hela riket tog det år för Maia Hirasawa att bearbeta genombrottet.
– Hela första året kunde jag inte ta in det som hände omkring mig. Andra året tänkte jag: Men hallå, jag vill kunna njuta av det här. Det gjorde mig riktigt frustrerad. Då tog jag en rejäl paus och det var först när jag gick hemma och inte gjorde någonting som jag landade i allt.
Hon fortsätter, med blicken fäst i taket.
– Jag hoppas att jag inte åker i väg igen. Nu försöker jag njuta av varje dag och inte oroa mig så mycket. Jag tror inte att någon kan gå oberörd genom en sådan händelserik period.
Liksom på debutalbumet har Maia Hirasawa själv producerat ”GBGvsSTHLM”. På vissa låtar spelar hon alla instrument själv, på andra har hon haft sällskap av sitt band, där bland andra pianisten och vokalisten Josefine Lindstrand, trummisen Fredrik Myhr, cellisten Cecilia Linné och Jesper Hedin på blås medverkar.
Skivan, som hon själv anser låter råare, hårdare och taggigare än debuten, innehåller också gästspel av Autisterna och duetten ”Come with me” tillsammans med Nicolai Dunger, Sveriges kanske flitigaste musikaliske mångsysslare.
– När jag nu har resultatet i min hand tycker jag att det här albumet känns proffsigare än debuten. Det var viktigt för mig att göra en skiva som inte lät lika snäll som den förra, säger Maia Hirasawa, och poängterar att hon ville manifestera alla idéer hon samlat på sig under de senaste åren med produktionen.
– Jag har utvecklats mycket genom att producera den här skivan. Arrangemangen är större, medan sången och texterna är rakare, även om jag förstås spelat in vissa låtar på samma sätt som tidigare.
Och singeln ”South again” med briserande stråkar är ingen typisk Maia Hirasawa-låt. Sången är hårdare, arrangemangen mer teatrala och ljudbilden mörkare.
– Den är lite stökigare. När jag mixade låten insåg jag att den låg närmare hiphop än den klassiska musik som jag från början strävade efter, förklarar hon.
Någon ångest inför att följa upp den hyllade debuten har hon dock inte.
– Det är faktiskt skönt att ha en skiva i ryggen. Vetskapen om att fler kommer att lyssna på ”GBGvsSTHLM” än jag trodde när jag spelade in den förra gör mig orolig. Fast det är ett lyxproblem, så jag viftar bort det.
Något Maia Hirasawa däremot har svårt att vifta bort är de egna förväntningarna.
– Jag tror aldrig jag kommer att bli riktigt nöjd med någonting jag gör. Jag är så självkritisk: ena dagen tycker jag att jag är okej, andra gör jag absolut inte det, erkänner hon, och tillägger:
– Det är det som tar mig vidare, men visst finns det dagar då jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer att kunna skriva en enda låt till.
Parallellt med skivsläppet arbetar Maia Hirasawa med en USA-lansering. Där ska debutskivan släppas på det New York-baserade indiebolaget Thrive inom kort.
När DN träffar henne har hon nyligen återvänt efter en promotionresa till Los Angeles, veckan efter bär det av till New York.
– Det börjar hända saker där, vilket är spännande. Jag tar det dock för vad det är, men det vore sinnessjukt roligt att slå där. USA är ett konstigt land.
Förr eller senare är Maia Hirasawa dock medveten om att hon kommer att vilja ta ett steg bort från rampljuset. Då har hon ett annat kall, nämligen att skriva filmmusik.
De som följde SVT:s dramaserien ”Stormen” kunde höra hennes omsorgsfulla nedslag på pianot i bakgrunden.
– Nu är jag artist, men det är ingenting som jag kan ta för givet. Jag tycker att det är utmanande att se på låtskrivandet som ett hantverk som ska passa in i stämningar och bilder. Den dag jag inte längre vill stå i centrum vill jag utveckla det mer. Tills vidare kombinerar jag det gärna.