Förra året gick turistintäkterna, trots arrangemang som till exempel Champion’s League-finalen i fotboll, för den ryska huvudstaden ned med dryga tio procent. Att döma av scenerna som utspelar sig på Röda torget är det inte genom välvilja mot utbölingar den nedåtgående trenden ska vändas.
Den svenska pressen står samlad på kullerstenstorget mitt emellan varuhuset Gum och S:t Basilkatedralen och väntar på att Malena Ernman ska dyka upp för fotografering och intervjuer när en man smyger upp bredvid fotograferna, journalisterna och webb-tv-teamen. ”KGB”, säger han och visar sin legitimation innan han säger att vi inte får filma och fota här. Säkerhetstjänsten KGB lades i och för sig ned 1991 och ersattes med nya myndigheten FSB, men mannens bistra uppsyn låter oss förstå att det inte är läge att diskutera eller ägna sig åt hårklyverier.
När Ernman dyker upp någon minut senare inleds en lustig dans över Röda torget: den svenska Eurovision Song Contest-finalisten och pressfotograferna flyttas allt längre bort från torget. Först till den lilla backen som leder från torget ned mot floden, sen till en plats bakom katedralen, där en ny vakt dyker upp och flyttar folksamlingen ytterligare tio meter till parkeringen vid bron som knyter samman centrala Moskva med den sydliga ön Samskvoretsje.
Ernman håller sig lugn genom det hela, poserar leende med en svensk flagga och ser till att inte fastna med skornas klackar mellan kullerstenarna medan vakterna flyttar runt oss. Finalavancemanget i tisdagens semifinal släppte en del nervknutar och vilan efter samma tävling har gjort gott.
– Jag mår jättebra, tack, säger hon i bussen från Röda torget, eller baksidan av Röda torget som det blev till sist, tillbaka till hotellet. Jag har gått runt på stan, tränat i gymmet, ätit på rummet och tittat på ”Arkiv X” på dvd.
Vilan blev dock ganska kort. Genrep, genomgång av framträdandet från semifinalen och möten med låtskrivaren Fredrik Kempe för att prata om arbetet med det än så länge bara halvklara kommande albumet väntar innan kvällens final i Olympia-arenan. Men det kunde vara värre – Ernman kunde ha varit i den andra semifinalen som avgjordes på torsdagskvällen.
– Vi från första semifinalen har ju fått vila ett par dagar extra, jag fattar inte hur de andra ska orka sjunga tre dagar på raken: semi på torsdag, genrep på fredag och final på lördag.
Med lite distans till semifinalen är hon nöjd med framträdandet av ”La voix”, trots lite strul med tv-produktionen.
– Det finns säkert detaljer att slipa på, säger hon. Jag var väldigt nöjd med hur jag presterade i semifinalen och en del av det som skulle kunna förbättras är sådant som bildvinklar och ljudproduktion som vi inte kan göra något åt. Som vi inte får röra. Är det något jag vill förändra i mitt framträdande så vet jag det själv, men när det gäller produktionen är det stopp. Tyvärr.
På förhand ser finalen ut att bli öppen. Det finns ballader av olika slag för alla smaker, från mer klassiskt snickrade ”Is it true” från isländska Yóhanna, franska Patricia Kaas ”Et s’il fallait le faire” och ”It’s my time” med brittiska Jade Ewen till allt starkare balkanballadalternativ som Bosnien-Hercegovinas ”Bistra voda” med rockveteranerna Regina och Kroatiens ”Lijepa Tena” med Igor Cukrov med Andrea. Det finns Britney Spears-pop från Rumänien och Turkiet och Ricky Martin-pop från Grekland, Azerbajdzjan med svenske Arash och, i en nordisk folkmusikvariant, Norge med storfavoriten Alexander Rybak. Det finns egen folkmusikfärgad pop från Moldavien och Armenien, ett närmast Massive Attack-dramatiskt sofistikerat nummer från Estland, och, inte minst, ett shownummer som går utanför det mesta från Ukrainas alltmer favorittippade Svetlana Loboda.
Erman är inne på samma linje.
– Det är svårt att peka ut några särskilt svåra konkurrenter. Alla, skulle man nästan kunna säga. Det är så svårt att veta, men det är kul att ha alla nordiska länder med sig och det är en väldigt stor blandning på musiken. Det finns folkmusik, opera, pop. Det är stor skillnad på bidragen och det tror jag är bra.