Hur har du tänkt med koreografin till Anna Bergendahls låt?

– Eftersom Anna är en sådan varm och äkta person är det viktigt att showen speglar henne. Låten, ”This is my life”, handlar om att stå på egna ben, och det är det tevetittarna där hemma kommer att få uppleva.

Scenen i Oslo är gigantisk. Hur får man ett framträdande att se stort och maffigt ut?

– Man måste utnyttja hela bredden för att få fram det svulstiga, försöka gå
”larger than life” i tanke och uttrycksmedel, och sedan helt plötsligt gå tillbaka. Där är teve speciellt, man kommer så otroligt nära med linsen.

Bästa schlagerminne?

– När Céline Dion stod på scen och sjöng ”Ne partez pas sans moi” för Schweiz 1988. Vilken rysare, herre jösses! Det var ett fantastiskt uppträdande. En människa på scen, utan dansare och scenografi, som bara stod där och sjöng från sitt hjärta så att det dånade i hela Europa.

Då behövs egentligen inte du?

– Jo, för guds skull. Om artisten står stilla under ett framträdande måste man gå in och jobba med ansiktsuttryck och blickar. Jag jobbar mycket med att artisten verkligen ska veta vad hon sjunger och med teatermimik som speglar känslorna i musiken.

Hur viktigt är framträdandet, Kan en bra låt vinna även om showen är dålig?

– Det är en helhet som showen är en väldigt viktig del i. När showen och låten gifter sig, det är då man vinner.

Bestämmer du mycket själv?

– Det är lite olika. Ofta bestämmer jag hur numret ska se ut i samarbete med managementbolaget eller artisten, men det är jag som ska vara drivande.

Du har jobbar hårt för att ljusstavarna som hör till Annas show ska få vara med i Oslo. Hur blir det?

– Det blir av. Det kommer att sitta 18 000 personer i publiken och alla ska ha var sin.