H ur det nu gick till: jag sitter i en Rolls-Royce i Prag med Bryn Terfel.
Vi är på väg från hans hotell till konserthuset och jag kan inte säga att vi glider fram. Snarare skuttar. Den gamla bilen har tjugofem växlar och chauffören har all möda i världen att forsla fram det åttiofemåriga, skönt blänkande exemplaret runt Prags stadskärna. Medan vi hackar och hoppar ångrar nog dirigenten Gareth Jones att han inte gick de få stegen i stället för att sitta här i baksätet och trycka med sin kostym i knäet, försenad till repetitionen med orkestern.
Men Bryn Terfel ångrar ingenting. Han verkar lättsinnig med tider, det är uppenbarligen någon annans problem om han passar tiden. Doreen O’Neills till exempel. Hans agent sedan 25 år. Hon är också från Wales och hörde honom sjunga när han var 20 år och gick på college. Då lade hon sin egen sångarkarriär på hyllan, startade en agentur och skrev kontrakt med Bryn, Han vann alla tävlingar, först i Wales, sedan på alla andra ställen.
Doreen styr Bryn Terfel med järnhand och gott humör.
– Bryn har förmågan att alltid roa sig. He enjoys himself, säger hon.
Och jag märker det. Inte en död minut. Han pratar hela tiden, högt och ljudligt. Det svåra är att hinna klämma in några frågor.
Åkturen i Rolls-Roycen är ett litet spektakel. Bara detta, att rulla in mot stadshusets portar (en smarrig orgie i art noveau) och tas emot av bländande tv-kameror och förväntansfulla, lysande ansikten.
Bryn Terfel ropar: ”Det här är livet. Det här är Hollywood.”
Han slår ut med händerna och liknar en stor och snäll lufs när han kliver ur bilen, med keps och vinterrock. Men charmen är det inget fel på. Arrangörerna springer av och an, överlyckliga att ha fått Bryn Terfel till Prag, och för att han är så varm och trevlig och säger snälla saker var han drar fram. ”Lovely coming back to Prague”, ”Amazing house”, ”Lovely audience”.
Vi lotsas upp för trappor, in genom korridorer, han slänger in sin keps som en diskus på bordet i logen och går vidare upp i det runda tornrummet, som precis som i S:t Paulskatedralen i London på en särskild punkt har en besynnerlig akustik. Platsen föräras omedelbart en walesisk sång. Bryn Terfel är inte knusslig. Han sjunger så det dånar i tornet. Med rocken på.
Plötsligt ringer en telefon, och alla i tv-teamet klappar nervöst på sina rockar och över sina väskor. Men det är hos Bryn Terfel det ringer, på hög volym. Han halar fram mobilen ur fickan, tittar på den och säger:
– Det är Amerikas president.
När han har lagt på säger han: Det var Barack Obama, som ville önska mig lycka till i kväll. Han önskade att han var här, säger han. Alla gapskrattar.
– Nästa gång det ringer hoppas jag att det är Hollywood som ringer och frågar om jag vill vara med i en film.
Här har vi en som vill agera. Helst vill han få ett specialskrivet filmmanus, och allra helst en operaversion av ”Citizen Kane”. ”Sänd mig ett manuskript. Jag är öppen för förslag.”
Mästersångaren i Prag ser salig ut över kamerorna och oss.
– Det här är min värld. Och jag hoppas att när jag är 80 år och sitter med ett glas vin, att det är detta jag ska minnas.
– Det har börjat bra, det här året.
– Mitt lag, Manchester United, har gått bra.
– Mitt handikapp i golf har sänkts från 14 till 12.
– Och jag har köpt mitt livs första gymkort.
Han drar upp det ur fickan och visar upp det med ett djävulskt flin.
Intervjun pågår lite överallt. Vi sitter en stund på hotellet, sen i Rollsen och på presskonferensen, och i tornrummet. Till slut bjuder han in fotografen Anette Nantell och mig till Wales, för att det inte ska behöva vara så här stressigt. Men nu är det inte han, utan Doreen som håller i programmet, och det ska han nog vara glad för.
Bryn Terfel är en begivenhet.
Han älskar Stockholm. Det där med ”lovely audience” har man ju hört förut, men han låter övertygande, och har dessutom spelat in sin cd ”Bad boys” – elakingar i operarepertoaren – i Sverige med Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören. Han prisar sina svenska sångarkolleger med superlativer. Nina Stemme, ”enastående, en av de mest efterfrågade på världens scener” och Malena Ernman, ”sensationellt bra” dessutom ”slående vacker och fruktansvärt rolig”. De svenska sångarna är också favoriter på Bryn Terfels egen festival i Wales, ”Faenolfestivalen”, som han grundade år 2000. Och i vår ska han sjunga ”Don Giovanni” med Peter Matthei på La Scala i Milano.
Han började, som många unga barytonröster med Mozart, röster som mognat till Wagner. Men han är en all-sångare. Walesiska ballader rinner ur hans strupe var han går och står, som här i tornrummet, och han duckar inte för hits ur musikaler, eller psalmer.
– Jag älskar att sjunga de gamla balladerna som jag växte upp med. Repertoaren är alltid blandad och eklektisk. Man jag måste dra ett streck.
– Den går vid Elvis Presley och Frank Sinatra.
Jag frågar varför, men får inget riktigt svar.
Bryn Terfel stammar ur en sångarfamilj. Hans föräldrar, ett lantbrukarpar och nu grannar till honom i Wales, sjöng i den lokala kyrkokören, pappan hade ”en underbar bas” och mor och far singlade slant om vem som skulle köra lille Bryn till alla sångartävlingar och hem – i ständig triumf. Nu är Bryns tre egna söner på gång. Den äldste, 16 år, har en väldigt fin röst, 12-åringen sjunger rock och spelar fotboll och den lilla 10-åringen har börjat spela harpa och gitarr.
Jag lyssnar på Bryn Terfel på konserten i Smetanahallen på kvällen. Han gör ingen besviken. När han sjunger Donizetti sker det med en öl som rekvisita, och när han är Mackie med kniven åker en fickkniv fram och upp mot strupen. Publiken jublar. Och damerna kring första bänk blossar när han under extranumret ålar sig på golvet vid deras fötter i ”Don Giovanni”.
Men framför allt är han en röst. Bräddfull, flödande och ymnig som en levande källa. I morgon kommer den att fylla Konserthuset i Stockholm.