Musik

Marit Bergman. ”Jag känner mig som den gamla räven”

Från New York till Bredäng. ”Jag behöver väldigt få andra saker än det som finns här. Det är så inbyggt i vår kultur att vi jämt ska vilja byta upp oss, det blir nästan en politisk handling att inte vilja mer. Så jag har bestämt mig för att stanna i Bredäng”, säger Marit Bergman.
Från New York till Bredäng. ”Jag behöver väldigt få andra saker än det som finns här. Det är så inbyggt i vår kultur att vi jämt ska vilja byta upp oss, det blir nästan en politisk handling att inte vilja mer. Så jag har bestämt mig för att stanna i Bredäng”, säger Marit Bergman. Foto: Nicklas Thegerström

Marit Bergman flyttade hem från New York, slutade göra musik och skapade sig en trivsam vardagsbubbla i stockholmsförorten Bredäng. Men sedan dök låtarna upp i alla fall. Snart släpper hon sin första skiva på sju år.

Ett par dagar innan avtalad intervju får jag ett mejl från Marit Bergman. Hon vill varna för att hon är ”fruktansvärt trött på att prata feminism”.

Hon kan så klart inte hindra mig från att ställa frågorna men ”känner att jag nu för hundrade gången håller på att måla in mig i det hörn där jag alltid känner mig trängd”. En bra utgångspunkt, skriver hon, är att fråga sig själv ”skulle jag ställa dessa frågor till en manlig musiker av samma dignitet?”. Om svaret är nej ber hon mig att tänka ett extra varv.

Jag tänker ett extra varv på om jag ska svara henne. Jag vill veta varför hon, som varit en av popscenens främsta feministiska röster i åratal, har tröttnat – i en tid då politiskt ställningstagande bland artister blivit norm snarare än undantag. Jag bestämmer mig för att vänta tills vi ses.

I över tjugo år har Marit Bergmans starka röst ljudit i svenskt musikliv, oavsett om den har vrålat i punkbandet Candysuck, uttryckt sig i vassa texter i Darling och Fittstim eller sänkt trösklar genom musikinitiativet Popkollo som hon grundade 2003. Året innan fick hon det stora genombrottet med kritikerrosade solodebuten ”3.00 A.M. Serenades” och det följande året uppföljaren ”Baby dry your eyes” som belönades med flera Grammisar och P3 Guld-statyetter. Sådär höll det på. Ända tills en dag när det sa stopp. Hon flyttade hem från New York till den gamla lägenheten i Bredäng och bestämde sig för att sluta göra musik.

Foto: – Jag bytte liv helt. Det gick från att vara hundra hela tiden till att jag inte rörde mig utanför 127-området på över ett halvår. Jag skaffade hund. Åkte kanske max till Liljeholmen och simmade. Att bestämma sig för att sluta med popstjärneriet var det jobbigaste beslutet jag har tagit i mitt liv, säger hon.

Varför slutade du?

– Artisteriet gjorde mig dum i  huvudet. Jag kände ett behov av att inte vara så uppe i mig själv. Under den mest intensiva perioden stod det en massa saker om mig i  precis alla tidningar. Jag var inte musikant, jag var figuren som alla skulle ha en åsikt om. Precis som det är för Zara Larsson i dag. Även om näthatet inte var lika grovt och omfattande mot mig, så sätter det sig ändå i bakhuvudet.

Vi ses på en familjerestaurang nära Bredängstorg. Hon kommer direkt med tåget från Linköping och ”Musikhjälpen” där hon tidigare på dagen spelat upp sina första låtar från det kommande albumet ”Molnfabriken” som släpps i mars.

För när det stora beslutet väl var taget ville huvudet något annat. Låttexter började dyka upp, för första gången på svenska. ”Det här ska ändå inte spelas in”, tänkte hon och gjorde klart låtarna. När hon började spela in: ”Det här ska ändå inte släppas.” Det gick långsamt. Under ett år hyrde hon en lokal på Reimersholme.

– Jag skrev en asbra låt precis när jag hade flyttat in. Sen... inget mer på hela året, säger Bergman som insett att hon skriver bäst när hon förflyttar sig från en plats till en annan.

– För när jag sen flyttade därifrån skrev jag tre asbra låtar direkt.

När hon förstod att det var ett album hon höll på med var det viktigt att det inte skulle bli för likt det som hon gjort tidigare. Hon släppte in producenterna Pontus och Petter Winnberg i processen och bitarna föll på plats.

– Jag hade kört fast i samma spår och ville verkligen hitta någon som kunde dra musiken genom sitt huvud ett ordentligt varv. Så att jag själv fick koncentrera mig på texter och melodi.

På din första singel ”Dra åt helvete” låter din röst väldigt annorlunda.

– Ja, det där var inte min idé alls. Det var Pontus och Petter som sa åt mig att sjunga jättemjukt. Min första reaktion var: Aldrig i livet. Det där är inte min röst. Sedan funderade jag på det ett halvår. Nu tycker jag att singeln är en bra krock mellan ett starkt budskap och en tillbakadragen röst. Texten berättar sig själv, jag behöver bara stå där och röra munnen lite. Ibland kan två starka uttryck nästan ta ut varandra.

Foto:

Jag frågar henne varför hon skickade det där varningsmejlet. Hon suckar och nämner en intervju nyligen som hon trodde skulle handla om den nya musiken. ”I stället blev rubriken att folk kallat mig tjock och ful.”

– Och jag sa ju just så vid ett tillfälle under intervjun, så ingen shame över journalisten. Men hela anledningen till att jag började arbeta feministiskt, var för att slippa vara ”tjejen” i en musikvärld som då nästan bara bestod av killar. Jag ville vara musikanten. Och genom att arbeta för det, blev det som att jag ständigt behövde prata om allt det där andra också, trots att jag bara vill prata om min musik. Samtidigt är jag den som har satt i gång nätverk, startat Popkollo, hållit på. Men det blir en sån obalans.

Blir det inte extra svårt när din comebacksingel har ett uttalat feministiskt budskap?

– Jo, självklart. Jag försökte in i  det sista att låten skulle handla om något annat. Jag hade ju frasen ”Dra åt helvete” klar i huvudet och sen tog det väldigt lång tid att erkänna vem som faktiskt skulle dra åt helvete, trots att det egentligen var självklart. För jag ville verkligen inte hamna där igen.

Tvekade du någon gång att skriva klart den?

– Jaja, gud. Ett tag tänkte jag att det var Jimmie Åkesson som skulle dra åt helvete. Jag hade hellre tagit det snacket faktiskt. Men sen kändes allt fånigt. Jag behövde få klart låten och då gick jag till min innersta känsla som ju var oron över att kliva ut i offentligheten igen. Så den är skriven rakt utifrån mitt artisthjärta.

Hur känns det nu, på andra sidan?

– Just nu känns det som en hinderbana, eftersom det är så många praktiska bitar som ska bli klara. Men skivan har varit en väldigt kollektiv process, inte minst arbetet med ”Dra åt helvete”-videon där tio kvinnor medverkar plus hela teamet då. Jag känner att jag har minst hundrafemtio pers i ryggen, så det känns tryggt.

Hon säger att det är en helt annan offentlighet att kliva ut i eftersom ”folk är så fruktansvärt bra på musik nu för tiden”.

– Grundnivån är helt enorm. Mapei, Seinabo Sey, Sabina Ddumba, Zara Larsson, Silvana Imam. Och det är bara fem av väldigt många andra. Flera av dem som är i ropet nu har jag haft kontakt med under åren genom olika workshopar. Jag känner mig som den gamla räven. Eller en storasyster. Jag trivs väldigt bra i den rollen.

Det finns en låt som heter ”Dagen då våren kom till Bredäng” på din skiva. Vad handlar den om?

– Den är flummig, den handlar nog om många saker egentligen. Men delvis handlar den om min bubbla som jag har byggt upp härute. När jag bodde i USA längtade jag tillbaka till Bredäng. När vi kom tillbaka blev jag ännu mer rotad. Jag kan skogarna, stigarna, jag känner alla hundmänniskor nu. Jag behöver väldigt få andra saker än det som finns här. Det är så inbyggt i  vår kultur att vi jämt ska vilja byta upp oss, det blir nästan en politisk handling att inte vilja mer. Så jag har bestämt mig för att stanna i  Bredäng. När man har bubblan blir fallet inte lika drastiskt. Mitt liv bygger på andra saker nu.

Foto i text: Nicklas Thegerström

Marit Bergman om. ..

...bollplanket Lilla Namo ”Vi bor nära varandra i Bredäng och hon har varit en stor del av min skrivprocess. Hon har lärt mig tekniken med täta rim. Låten ’Andra elefanter’ hade aldrig kommit till om jag inte suttit med henne.”

Från början var det aldrig tal om att skriva låtar ihop med andra, men de senaste åren har Marit Bergman tänkt om. Trots att det inte har resulterat i några konkreta låtsamarbeten på albumet, har hon fått mycket skrivinspiration från bland andra Noonie Bao, Bebban Stenborg (Shout Out Louds) och rapparen Lilla Namo.

...låten ”En sommardag på stranden” ”Den handlar om de fyra palestinska pojkar som dödades i en flygattack på en badstrand i Gaza som jag läste om i DN förra sommaren.”

Låten är uppbyggd kring en tydligare dramaturgi än hennes tidigare alster – ett nytt sätt att berätta historier på som hon har ”snott rakt av” från Evert Taube.

...sin lärarroll ”Jag höll en låtskrivarkurs i Örnsköldsvik och efteråt ville studenterna bjuda mig på öl på lokala O’Learys och det tackar man ju inte nej till. Så vi satt där, de bjöd på öl och i utbyte fick de fråga allt om musik. Jag kände mig som den allvetande skräphögen – på ett bra sätt!”

Parallellt med artisteriet driver Marit Bergman flera låtskrivarkurser och workshopar runt om i Sverige, bland annat på ett flyktingboende i Farsta och för unga tjejer i Gävleborg.

Marit Bergmans nya singel

”Ibland gråter jag bara för att tiden går” kommer ut den 29 januari. Hennes nya album kommer senare i vår.