År 1845 i en artikel i Broadway Journal varnade den unge journalisten och sedermera Amerikas störste poet Walt Whitman för operakonsten: ”Musik gjord för ett annat samhällssystem, av kungliga genier kanske, men likväl gjord för kungliga öron – och det är tid för att ett sådant lyssnande borde upphöra.”
I Whitmans Amerika ville medelklassen distansera sig från såväl den folkliga kulturen som den aristokratiska konstkulturen – för att ge plats för en demokratisk populärkultur. Men vad han inte visste var att operan redan då var i färd med att populariseras. Italienska operor översattes, bearbetades och förenklades för att spridas över hela landet i versioner som alla och envar lätt kunde ta till sig. En förvandlingsprocess som ympade den expressivt flödande italienska melodiken in i den dominerande anglosachsiska och keltiskt färgade amerikanska populärmusiken.Lyssna bara på Neil Young!
Vad Malena Ernman gjort med ”La voix” – som bär tydliga spår av Giachomo Puccinis ”Nessun dorma” – är alltså inte något nytt. Det handlar om ännu en musikalisk rörelse från högkulturen in i populärkulturen. Det exklusiva används för att förhöja det som alla redan kan förstå. Förmodligen är det första gången som de mest svårsjungna belcanto-koloraturer når ut till en jättepublik. Ja, kanske får ett helt folk att vilja pröva själva och grimasera likadant framför spegeln.
Till denna Ernman-effekt hör också Kungliga Operans spontana beslut för ett par veckor sedan att direktsända Gioachino Rossinis ”Askungen” i måndags på ett 30-tal av Folkets hus och parkers digitala biografer runt om i landet. En föreställning där Ernman gör sin paradroll och som efter segern i Melodifestivalen fått ett ojämförligt publiktryck. På vissa mindre orter lär biljetterna ha sålt slut på bara ett par timmar.
På den biograf där jag själv befann mig kunde jag redan under första akten notera hur biopubliken förvandlades till en allt ystrare livepublik som applåderade åt en Ernman i kanonform och som spelade ut till den grad att hon ofrivilligt krossade glas över scengolvet. Men som hon själv helt coolt kommenterade i pausen: ”Just i ’Askungen’ finns det ingen brist på städredskap ...”
Till skillnad från 1840-talets Amerika finns det i dag inga unga radikala intellektuella som varnar för operakonsten. Den har inget att bevisa. Ändå känner jag en rysning inför denna nya exponering och spridning. Och över det faktum att den opera som startade populariseringsprocessen i Amerika var just Rossinis ”Askungen”. Inte med en Malena Ernman i huvudrollen utan med en mrs Austin.