Efter den dramatiskt förtätade första satsen Pianosonaten i c-moll Op.111, där Ludwig van Beethoven (1770–1827) låter sonatform och fugaform drabba samman samtidigt, kommer Ariettan, en variationssats som med sina första toner för en in i en helt ny dimension. Som om man rusat genom en vägg och hamnat i en ny ”level”, för att tala dataspelsspråk. Undan för undan, variation efter variation, förstår man också att den första satsens kämpande, framåtrusande verklighet aldrig kommer att komma tillbaka. Att villkoren är helt nya och de gamla lagarna inte gäller längre här. Att man på något vis trätt in på ”andra sidan”. I något ”inre” där den wienklassiska dualismen, logiken och händelsemättade tidskänslan är satt ur spel. Och att det tonalt sett verkar den stå helt stilla.

I denna Arietta som komponerades mellan åren 1821–22 visar Beethoven sin nästan omänskliga kompromisslöshet. Att han aldrig är ute efter något annat i musiken än dess essens. Och att han aldrig vill föra vidare det som är konventionellt. Det ”ytliga” i konsten som hade omhuldats av hela 1700-talet med sin attraktion till ornamentik, masker och dekorationer och som ju Beethoven var en del av fick hos honom nya, ofta helt motsatta innebörder. Med hans distanserande attityd gentemot konventioner och traditioner fördes inget vidare automatiskt. I stället kunde de musikaliska grepp som tidigare signalerat ”yta” bli ”djup” och det som betytt ”yttre” bli ”inre”.

Men det allra märkligaste med Ariettan är att ju mer intensiteten ökar i den, desto händelsefattigare och mer stillastående blir den. En effekt som gör den oerhört svårspelad. Och som snarare länkar den till det sena 1900-­talets postmodernt eller zenbuddistiskt färgade konstmusik än till den romantiska epoken som följde efter Beethoven. Dess innovativa kraft får den att hoppa över 150 år.

Lyssna särskilt på det som händer efter cirka tolv minuter då allt blir till en drill. En av sjuttonhundratalets mest älskade utsmyckningar som Beethoven här ger ett sådant furiöst fördröjande uttryck (den verkar kunna pågå i evighet) att den byter innebörd från att vara ett tecken på ytans krusningar till att bli ett tecken för en rent inre energi. Som om musiken, mitt i själva drillandet, upenbarar en helt ny verklighetsdimension innanför eller utanför de redan kända. Och för första gången gör hörbar den pulserande efterklangen av ens eget inre.

Lyssningstips: Ludwig van Beethoven ”Klaviersonaten” med Artur Schnabel (Emi)