Mary J. Blige kom inte till Hovet i maj, men väl till Skeppsholmen i juli. När den 37-åriga soulstjärnan gled in på presskonferensen som jazzfestivalen ordnat lyckades hon se omöjligt glamourös ut, trots omgivningen av plaststolar och smutsgula tapeter.
I matchande träningsjacka och byxor, hår som bara en frisör på standby kan fixa och perfekt nedtonad makeup svarade hon tålmodigt på frågor som vad hon tyckte om svensk musik "har jag aldrig hört, så jag kan inte säga något om den", Sverige "Jag gillar Stockholm, vattnet, restaurangerna och ert fantastiska nattliv" och hur hon ställde sig till det amerikanska presidentvalet.
"Obama är min man", sa Blige med en blandning av fnysande och skratt, som om frågan var den mest löjligt självklara hon någonsin hört. Religiös har hon inte heller blivit på gamla dar. Vilket slogs fast efter en snygg utvikning om hur religion för henne är något personligt och handlar om hur man förhåller sig till sina medmänniskor - sannolikt är det ett mer kontroversiellt uttalande i USA än här.
Många av Mary J. Bliges låttexter har varit rotade i hennes stormiga liv, som i och för sig ska ha lugnat ner sig en del de senaste åren. Den senaste skivan, "Growing pains", som kom i december förra året, är fortfarande personlig om än inte lika desperat som en del av hennes sju tidigare.
Erfarenheterna kanske har satt sina spår. "Det är viktigt att inse att det handlar om business, och inte ta saker personligt. Jag hade det svårt i början och blev utnyttjad just för att inte förstod det", var hennes råd till unga aspirerande musiker.
Det faktum att hon skulle spela på en jazzfestival kändes inte speciellt konstigt. "Chet Baker betyder väldigt mycket för mig och Aretha Franklin har alltid haft mycket jazz i sin musik. Jazz är en tung influens för mig".
Från halv elva och framåt fick de grånande jazzskäggen framför scenen tillfälle att leta rätt på de influenserna, efter inledningen med "Sweet thing" från debutskivan "What's the 411?".