Sveriges världsberömde körledare Eric Ericson fyllde 90 år i höstas. Nu står han ensam stödd på en käpp mitt i den tomma Skeppsholmskyrkan. Ålderdomens krämpor har anlänt, sämre rörlighet, dålig syn. Men Eric Ericson musicerar ändå.
– När jag tagit plats framför kören är det bara att konstatera att armarna fungerar.
En oförtröttlig professionalism snurrar i gång vid varje konsert. Tonbildning, intonation och klang. Ovanför partituret lyser numera en mycket stark lampa för att han ska kunna se. Kanske är den inte nödvändig. ”Jag kan dom där bitarna”, brukar Eric Ericson säga.
Ändå är han alltid till hundra procent koncentrerad på musiken. Eric Ericsons tolkningar kan ha en klarhet som kristall, och en stramhet som vid närmare granskning myllrar av liv och landar i den berömda slanka expressiviteten.
Hur känns det att få Skeppsholmskyrkan uppkallad efter sig, nu när den fortsättningsvis ska heta Eric Ericson-hallen?
– Bra. Och roligt, för den här stora satsningen har förutsättningar att bli ett bra körcentrum.
På något vis har en cirkel slutits. Eric Ericsons far var frikyrkopastor och det var gudstjänsternas sång som tidigt fick honom intresserad av musik. Som så ofta var det en hängiven musiklärare i skolan som insåg en elevs begåvning och även hjälpte honom att utveckla den. Uppvuxen i Visby började Eric Ericson i domkyrkans kör. Redan i nedre tonåren ledde han en kör för första gången.
Om han en gång till skulle ha ork att dirigera ett jätteverk skulle det utan tvekan bli Bachs h-mollmässa.
– Det vackraste som finns, så fruktansvärt bra musik. Det är de gudomliga ingivelserna hos Bach i både melodi och rytm. Byggkonsten finns där.
Talar man om moderna tonsättare säger han ”Ja”, följd av en djup suck. Man förstår att det är svårt att välja. Han har uruppfört otaliga verk.
– Jag sätter Ligeti högt, och av svenskar Ingvar Lidholm. Vi har haft en speciell relation och ständigt bollat idéer. Erövrandet av den förnämliga körtekniken i Sverige är till en del Lidholms förtjänst.
Eric Ericson blev chefdirigent för Radiokören 1952. Sin Kammarkören hade han grundat redan på 40-talet. Och det var där en ny tradition etablerades med grandiosa tolkningar av modern musik, parallellt med den då ännu sparsamt framförda renässansmusiken. I ett slag blev elitkörerna något att räkna med. De sjöng främst a cappella med mycket mer finlir än till exempel en känslosam operakör som brakar loss till orkesterspel.
Eric Ericson har verkat i ett stort fält där allt hänger samman: musikakademier, sångklasser, arbete med tonsättare, men där den gemensamma nämnaren är körer längs hela skalan av ambitionsnivå.
Numera läser vi ständigt hur svenska körer vinner prestigefyllda priser utomlands och Eric Ericson berättade en gång för mig på 80-talet att gränserna mellan professionalism och amatörism i Sverige ibland är mycket svåra att dra.
Så till den obligatoriska frågan om det finns en speciell nordisk ton i nordiska röster.
– Den finns, men jag undrar fortfarande vad den egentligen är härledd ur. Däremot kan man konstatera att det sjungs i kör i hela Norden och även i Baltikum.
Vad vill du då ge för tips i kraft av all erfarenhet du samlat genom åtta decennier?
– Att sjunga i kör är ett konstruktivt sätt att umgås. Det uppstår alltid en stor gemenskap mellan människor som arbetar med musik.
Och så tänker han ett tag och lägger till:
– Spela in repetitionerna och kolla vad som kan bli bättre fram till konserten. Det har jag själv alltid gjort.