Hon tv-debuterade som artonårig sångerska. Nu summerar hon det som förevarit sedan dess. Nya albumet ”20 – Lisa Nilsson en jubileumssamling” må inte omfatta hennes jazzutflykter, men här finns egna låtar, brasilianska bossaklassiker från Antonio Carlos Jobims 1960-tal jämte de hon har förgyllt med sin lena timbre åt låtskrivare som Mauro Scocco och Peter LeMarc.
Att lyssna sig tillbaka ända till 1980-talet har varit lite rysligt.
– Jag lägger förstås märke till en massa detaljer i min röst på de äldsta låtarna. När jag wailar loss för mycket eller hur jag lånade från Eva Dahlgrens uttryck efter en turné som vi gjorde ihop. Jag tycker min röst har blivit mycket bättre sedan dess – jag tar hand om den bättre också med mer sömn, mindre nattsuddande, säger hon bakom sin näringsrika lunchsallad.
Hon har länge sökt nya utmaningar för sin röst. Publiken har ibland haft svårt att förstå när hon inte längre velat sjunga vissa av de mest populära sångerna för att de ”inte är jag”.
– Fast några av just de låtarna har texter som jag förstår först nu, som ”Varje gång jag ser dig” av Mauro Scocco. Förr tyckte jag inte att det var någon särskilt bra låt och att texten var ganska tramsig, men nu tycker jag att den är alldeles fantastisk: Det är ju precis så det är att bli kär! Det är inte mer komplext än så – ett intryck, fascinationen, besattheten, nervositeten inför att närma sig någon ...
La Nilsson skriver sedan länge musik och text. Nya skivan rymmer fem egna låtar. Trots alla applåderna för tolkningarna av andras sånger ville hon tidigt skapa själv. Skapa sin egen frihet.
– Jag kunde känna mig som galjonsfigur förr; för en kommersiell hitlåt, för en frisyr och sminkning – för yta och image. Jag upplevde att jag blivit en figur.
Numera ser hon sig som professionell sångerska på samma vis som Noomi Rapace eller Joel Kinnaman är professionella aktörer – tränade i att gå in rollerna också när inspirationen tryter.
– Min roll som sångerska behöver inte alltid stämma med min personlighet. Det där med att kunna vara professionell är något jag tar till när jag inte kan åka räkmacka på inspirationen, men det jag ständigt strävar efter och längtar till är att få förlora mig i musiken. Fast ibland är det min jävla skyldighet att hitta in i de låtar jag har eller får att sjunga, det är ju inte bara för min skull jag står på en scen. Klarar jag det bra så ger jag publiken en kick och då får jag också en kick. Det är för allas bästa (skratt). Jag älskar när det blir så.
Hon drar ett tjockt streck mellan Sångerskan Lisa Nilsson och Privatpersonen.
– Låtar är låtar och så sjunger man dem, det är inte mer med det. Man sjunger, man är inte låtarna. Därför är jag inte längre rädd för att bli förknippad med mina gamla låtar för de är inte min identitet, de är en del av min repertoar och den är utanför mig.
Samtidigt talar du om vikten av att få gåshud – kan man få det ockå när man proffssjunger?
– Jo, det är lite motsägelsefullt. Man måste vara professionell, men hade jag bara varit det så hade jag torkat ut till slut. När jag håller föredrag för musikelever så brukar jag säga att de ska ”följa gåshuden” och det gäller ju allt i livet, till exempel i relationer.
Hon beskriver lustfyllt sina vistelser i Brasilien – en bestående kärlek – som en påminnelse om den inställningen. Att ensam gå längs stranden i Ipanema vid sextiden på morgonen när sexmiljonersstaden vaknar och ens sinnen med den är att påminnas om att världen sannerligen kan vara magisk.
– Min ambition är försöka tillåta mig de känslorna. Göra mig tillgänglig för gåshuden, söka mig till musiken som kan skapa sådana känslor. Det är något jag verkligen tagit med mig från Brasilien.
Hennes musikaliska rötter är spretiga. Lisa Nilsson växte upp en mamma som lyssnade på ordrika visor och politiska texter; Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och en pappa, kantor, som hängav sig åt jazz vid sidan av den sakrala sångskatten.
– Kyrkomusiken påverkade mig enormt mycket och även om jag inte sjunger ren jazz så präglar den hur jag förhåller mig till popmusiken.
Hur mycket berättar en röst om en person?
– Jag tror att vi använder rösten till en hel del signaler, också när vi inte sjunger. Vem man än vill framstå som så har man sin röst, försöker man förställa den så hörs det direkt, säger hon och förlorar sig i en mycket målande skildring av sitt möte ”med det högdragna gamla näringslivsgardet” under kronprinssessan Victorias bröllop, när hon sjöng parets favorit-Kentlåt ”Utan dina andetag”. Välutbildade och välsituerade herrar som tycktes komplett oförmögna att artikulera vokaler. Den usla diktionen fick henne att misstänka att de ”gömt semlor i munnen”.
– Det där är ju också ett oerhört intressant sätt att använda rösten på för att markera klass och tillhörighet. Jag har tänkt mycket på det efteråt.
Vad är det som gör oss så starkt berörda av vissa röster?
– Att de är autentiska, oavsett hur de låter. De ärliga uppsåtet. Är det på riktigt så hörs det. Det har ingenting med skönsång att göra, fast en del människor håller inte med om det. De fattar inte kicken med Håkan Hellström, de hör inte hans passion, fast han är så äkta och så passionerad. Jag fattade inte Plura när jag var 17, men hade en pojkvän som gav mig de bästa låtarna på skiva och tog med mig på en konsert med Eldkvarn och det öppnade mig totalt för det fördomslösa mottagandet av en sångare som vill mig någonting. Det är underbart.
Motsäger inte kraften hos just Hellström och Plura det du säger om att ibland kunna stiga in i roller?
– Jo (skratt), på sätt och vis. Men riktigt bra skådespeleri blir ju också på riktigt. Man tror att det händer, man känner sig inte lurad. Och både Plura och Hellström spelar också roller i sitt artisteri. Rollen kan vara en avgörande förutsättning för att släppa taget och gå upp i det man gör på scenen.
Efter sina tjugo konserter på den pågående sommarturnén ska hon skriva klart musik som hon påbörjade i Rio de Janeiro. Låtar som är mer gitarrigt poppiga och svenska än något hon gjort tidigare.
– Texterna har också ett lite annat tonfall, nästan grabbigt och inte alls så till lags. Jag vill också få vara arg och ...ful. Det är några myrsteg närmare Sonja Åkessons poesi.
Det hela låter som ännu ett nytt kapitel i Lisa Nilssons trinda sångbok.
– Det jag har gjort under alla de här åren har varit kul, men nu skriver jag för att det finns mer jag vill säga.