Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Med hjärtat i strupen

"I början av min karriär hade jag det svårt. Ett helgon sa då till mig att sluta vara ledsen och efter tre månader fick jag mitt genombrott på den internationella musikfestivalen i Rio 1967", säger Milton Nascimento.
"I början av min karriär hade jag det svårt. Ett helgon sa då till mig att sluta vara ledsen och efter tre månader fick jag mitt genombrott på den internationella musikfestivalen i Rio 1967", säger Milton Nascimento. Foto: Remo Brandalise
Milton Nascimento var en av nyskaparna inom den brasilianska populärmusiken på sextiotalet och en symbol för demokrati­rörelsen. Nu är han i Stockholm för att spela under Brasilienveckan på Mosebacke.

Köpenhamn. Efter en parad med sex allvarliga vita män träder han själv in i rummet. En svart man med solglasögon, flätor och majestätisk hållning. Men vad trött han ser ut! Milton Nascimento, en av nyskaparna inom brasiliansk populärmusik i slutet av sextiotalet. Man sa att det var den första jazzen på brasilians­ka, en jazz med kyrkklockor och barnsång, och så hans ljusa, karakteristiska röst. Hans låt "Coraçao de Estudante" blev en hymn för demokratirörelsen och "O Cio de Terra" sjungs i dag på de jordlösas möten.

64 år gammal, med drygt trettio skivor och flera Grammys i bagaget är han på turné i Europa och öppnar i dag Brasilienveckan på Mosebacke i Stockholm.

När han hälsar blir jag förvånad, rösten är så mörk, nästan grötig.

Jag trodde att du skulle tala som du sjunger!

- Ja men jag är en man! Även om ingen tror det. Jag tar det som en komplimang när de säger att jag sjunger som en kvinna. När jag var liten trodde jag att det bara var kvinnor som sjöng med hjärtat.

Milton Nascimento gjorde en tidig klassresa. Han växte upp fattigt i Minas Gerais och när hans mor, som var hushållerska, dog blev Milton adopterad av familjen som hon skötte hemmet åt. Hans nya mor sjöng i kyrkokör och Milton Nascimento lärde sig att sjunga genom henne och genom att gå runt i bergen och härma ekot. En dag kom han i målbrottet:

- Jag trodde att jag höll på att förlora hjärtat. Jag var mycket ledsen under denna tid. Men så var jag på pappas kontor en dag, hängde ut genom fönstret och tänkte medan­ radion stod på. Och de spelade "Stella by starlight" med Ray Charles. Vilken befrielse! Då förstod jag att också män kan sjunga med hjärtat.

Du talar mycket om hjärtat i dina texter. Är det en svår balansgång att inte bli smörig?

- Smörig?

Ja, översentimental, så det skär sig.

- Så länge man sjunger från hjärtat är det inte svårt. Fiolen, pianot, gitarren, alla måste göra som hjärtat säger. De översentimentala imiterar bara en teknik, de härmar and­ra som sjunger med hjärtat men de gör det inte själva.

Milton Nascimentos musik handlar ofta om att återvända. Det finns ett afrobrasilianskt uttryck för det: banzo. Att sakna det förlorade landet. För Nascimento kan detta land också vara modern, religionen eller den plats där han växte upp. Han döpte sin förra skiva, "Pietà", efter statyn i Rom av Maria med den döde Jesus i famnen. Den påminner honom om då han var liten och hans nya moder tog honom i sin famn. På skivorna "Minas" och "Gerais" sökte han sina musikaliska rötter.

- Jag lämnade religionen vid fjorton års ålder, men den ropade åt mig att komma tillbaka. Jag fick omen från katolicismen, candomblé och buddismen. I början av min karriär hade jag det svårt. Ett helgon sa då till mig att sluta vara ledsen, om tre månader händer något speciellt. Och på dagen tre månader efter fick jag mitt genombrott på den internationella musikfestivalen i Rio 1967.

- Ett annat var när jag åkte med studenter runt hela landet och protesterade mot diktaturen. Under en spelning i ett gymnasium bländades jag av ett starkt gult ljussken. Det kom från publikens ögon. Alla ögon glänste. Från det ögonblicket förstod jag att jag hade varit en åsna och att jag måste omfamna alla religioner. Alla religioner talar till mig på samma sätt.

Hur var det att vara musiker under militärdiktaturen?

- Det var den värsta tiden. Alla shower måste godkännas i förväg, annars fick de inte uppföras. De hotade oss. Jag har en son som bodde med sin mor. En dag ringde de anonymt och sa att om jag går och hälsar på min son en gång till kommer de att kidnappa honom. Jag gick dit kanske tre gånger, men vågade till slut inte mer. Det var en helvetes tid. Fast sorgen försvann efter den.

Han gräver fram ett guldetui och tar ut en tablett.

- Han har diabetes, säger managern.

Ja, det är andra tider nu. Det är slut på diktaturen som förbjöd kons­ten men som fick artister som Milton Nascimento, Chico Buarque och Gilberto Gil att skapa mäktiga allegorier, sånger med kryptiska texter och dubbla budskap - en för censuren och en för folket. Nu förbjuds inte sånger­na, nu är de produkter. Milton Nascimento ska säljas, marknadsföras, tuggas på från alla håll och det känns som om den trötthet han utstrålar inte bara har med åldern att göra. Det är tröttheten hos någon vars kreativitet sakta sugs ut av folk som inte är intresserade av den annat än som inkomstkälla.

Vi fotograferar och sedan säger managern "Nu är intervjun slut" och följer mig ut. Jag frågar om de tror att jag har planerat att mörda Nascimento eller varför det ska sitta med sex tysta personer. "Åh nej, oroa dig inte, vi vill bara underlätta ifall du behöver mer information."

När jag liftar hem från Köpenhamn hör vi på Milton Nascimento i långtradaren och jag tänker att det kanske ligger något i vad Elis Regina sa att om Gud skulle sjunga skulle hon ha Miltons röst. Jag tar upp kameran för att titta på hur korten blev och då ser jag något märkligt. På ett av korten uppträder, i stället för Nascimento ansikte, ett blått ljussken. Där ansiktet skulle ha varit är det som en kåpa av ljus och runt halsen ser det ut som en medaljong. Chaffisen säger att det kan bli så ibland, men jag ryser i hela kroppen.