Med vemodet som ständig följeslagare

– Det är sällan någon vill prata med mig om musik nu för tiden. De flesta frågar bara om hur det känns efter framgångarna med ”Mamma mia!” eller om vad jag ska göra framöver.
Vi befinner oss på Skeppsholmen i Stockholm, i ett stort rum med öppna fönster. En cd-skiva snurrar i spelaren, Benny lägger in en snus medan vi lutar oss tillbaka. Ur högtalarna strömmar Oskar Lindbergs bedövande vackra ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna", och vi sitter tysta och bara lyssnar.
 

Om man tänker sig att Lindbergs psalm hade en blick så skulle den blicken vara en åldrings, mättad av livserfarenhet. En sakta slingrande melodi i moll spelad på kyrk­orgel, nu för tiden oftast hörd på begravningar. Men – tro det eller ej – under världsturnén 1979 gjorde Benny just den här psalmen som intro till hela Abbas show, och lät mollklangerna krascha rakt in i diskolåten ”Voulez-vous”. Tala om kontrastverkan. Fast en helt logisk sådan.
 

Lindbergs psalm skulle lika gärna kunna ljuda som intro till Benny Anderssons långa musikaliska karriär. Här finns de två huvudinslag som löper oavbrutet genom allt han skrivit, vare sig det varit schlager, tarantella, pop, marsch, musikal, polska eller just disko: melodiken och vemodet.
 

I föreningen av de två elementen hittar man kanske också en viktig förklaring till de unikt starka kvaliteter som konstformen musik har att erbjuda i jämförelse med litteratur, film eller bild- och scenkonst. Men det återkommer vi till.
– Jag spelade fäbodpsalmen den gången för att publiken skulle veta var vi kom ifrån, att vi var uppvuxna med den svenska folkmusiken. Och visst, vemodet – jag bär på en hel del av det och musiken som jag varit med om att skriva gör det också. Även till synes glada låtar som ”Honey honey”, ”Mamma mia!” eller ”Dancing queen”. Men det är otroligt väl gömt bakom alla körer och arrangemang.
 

Benny är vänlig och varm till sättet, och har påfallande gott minne för både musik och händelser.
– Jag kan inte min jazz, jag kan inte min soul, jag kan inte min blues heller. Men den svenska musiktraditionen känner jag mig alldeles hemma i. Jag skulle aldrig vilja bo utomlands och det har mycket att göra med hur musiken här hemma låter.
 

Vi pratar mer om vemodet, att det kanske är en känsla som främst handlar om förgänglighet – om hundra år så är vi och alla vi känner borta. Under tiden hör vi ”Våren” av Edvard Grieg, på engelska ka­llad ”The last spring”, en tydlig vink om att det för alla, till slut, kommer en vår som blir den sista.
– Det här är ren dynamit. Titta, håren reser sig på armarna. Som det här låter känner jag mig inuti … Kanske är det så att all musik och all konst som det är nånting med, den har vemodet som fundament. Jag tror konsten framför allt är till tröst för oss människor och att all god musik kanske pekar lite på grundupplevelsen av hur det är att finnas till.
 

Allvaret i Benny Anderssons musik brukar nämnas lite i förbigående. Ofta handlar det i stället om hur mycket pengar han tjänat, eller hur nästan otroligt känd han är världen över.

Särskilt runt Abba finns en mytologisering och nostalgisk kitschighet som skymmer det i själva verket rätt uppfordrande innehållet i många låtar.
 

Förklaringen kan sökas tillbaka till sjuttiotalet då Abba ständigt fick två invändningar riktade emot sig. Den ena var att Björn Ulvaeus och Benny bara enkelt snodde ihop vad publiken ville ha. Två räkneexempel vederlägger snabbt den anklagelsen.
 

Ända sedan Benny som tioåring fick ett piano av sina föräldrar ägnade han instrumentet ett rent extremt intresse. På frukostrasterna i skolan sprang han genast till aulan för att spela innan nästa lektion började, och så fort han kom hem från skolan – pianot. När Abbas stora framgångar följde i mitten av sjuttiotalet hade han hunnit sitta vid sina klaviaturer under mer än en tiondel av sitt liv.
 

Ur stereon hörs Johann Sebastian Bachs konsert för cembalo och stråkar i f-moll. Bach som för övrigt sa: ”Jag har måst vara flitig; den som är lika flitig skall komma lika långt.”
– Det finns en sådan värme i det han gjort, jag lyssnar ständigt på hans musik, gärna h-mollmässan eller violinkonserterna. Och jag gillar det där citatet. För om man övar tillräckligt mycket och inte ger upp, då blir det resultat, är man noggrann kan man komma långt.
 

– Det hänger förstås också på medfödd talang. Men man svänger inte bara ihop en låt precis. På 45 år har jag skrivit runt 24 album, det vill säga ungefär 16 timmars musik. Det blir bara tjugo minuters musik – per år.

– Och då har jag ändå inte gjort så mycket annat under alla dessa år än att sitta vid pianot och försökt och försökt. Det kan ta mig en hel månad att få fram åtta takter som duger.
 

Den andra invändningen mot Abba rörde att de jämt framstod som provocerande snälla och duktiga. Och omedvetna. Alltid glada leenden, aldrig några skandaler eller vassa uttalanden. Sådant ville stora delar av en medveten och ifrågasättande ung generation, mitt under proggen och punken, inte gärna identifiera sig med.
 

För många människor hör det till populärmusikens tidlösa egenskaper att den måste signalera motstånd och utanförskap för att vara lockande. Och kraven är höga. Hur det låter är däremot inte alla gånger lika viktigt. Barnfamiljerna å and­ra sidan älskade Abba, gruppen bjöd ju på lättsjungna refränger och verkade alldeles ofarlig.
– Jag kan sakna att jag inte deltog mer i samhällsdebatten under sextio- och sjuttiotalen för jag är intresserad av att följa med i vad som händer i samtiden. Men på den tiden var jag helt uppfylld av hur det skulle låta. Här har vi en sång, hur ska vi handskas med den på bästa sätt? Det var bara det som gällde.
 

– Och vi gjorde verkligen vårt yttersta, all min tid uppslukades av låtskriveri och studioarbete. Men det är en riktig analys av oss som band. För den som letade efter känslan av uppror eller protest fanns det inte mycket att hämta hos oss. Däremot när jag var med i Hep Stars på sextiotalet, då var det fullt ös, nästan som ett krig.
 

Den amerikanske neurologen Daniel J Levitin ger i sin bok ”This Is Your Brain on Music” flera fascinerande lektioner om hjärnan och musiken, och presenterar bland annat en teori om att rytmer främst påverkar kroppen, medan harmonier och melodier aktiverar hjärnan och känslorna. Om en av de stora förtjänsterna med konstverk i allmänhet är att vi med deras hjälp kan möta oss själva på djupet, så finns det ingen konstart som frambringar dessa möten lika ocensurerat och intensivt som musiken. Eller för den delen: lika gåtfullt.

Musik aktiverar alla viktiga delar av hjärnan och frigör dopamin, men varför vissa kompositörer är så mycket skickligare än andra på att ge lejd åt en känsloupplevelse vet man ännu väldigt lite om.
 

En hypotes är att ett visst inslag i en musikalisk gestaltning har en mycket större betydelse än de övriga: melodin. Ifall musik är en dörr som vid gynnsamma omständigheter släpper in oss till våra känslor så utgör melodin den dyrbara nyckel som forcerar låset.
 

Om man dessutom, som Benny, legerar melodiken med sorg, eller vemod – och sådant är avsevärt svårare, därför att det kräver täckning – då blir musikens existentiella kapaciteter verkligt betydande. Av det följer att en stor melodiker får, och bör ha, en ytterst upphöjd position i ett samhälle, och detta i mer än en bemärkelse.
– Jag vet vilken fantastisk kraft som kan finnas i en melodi och det är ett privilegium att få arbeta med något som påverkar så många människor så starkt. Det bästa är om man kan hålla en melodi så enkel som möjligt och sedan klä på den olika saker i efterhand. Och den måste skilja sig från alla andra melodier, och då menar jag verkligen alla, det är en hederssak, fast jag vet inte om jag lyckats alla gånger.
 

Ett tacksamt exempel på allt vi talat om är den låt vi lyssnar på som avslutning. Utöver alla klassiska och nästan sönderspelade låtar som man förknippar med Benny Andersson så är han och Björn Ulvaeus nämligen också männen bakom svensk musikhistorias mörkaste sång: ”The day before you came”. Låten var Abbas allra sista – och bästa – inspelning, gjord sent i augusti 1982.
 

Texten, som sjungs av en nedtonad och liksom avstängd Agnetha Fältskog, skildrar en kvinnas påfrestande repetitiva vardag på kontoret och hemma, dagen innan det stora händer – hon träffar mannen i sitt liv.
 

Men det är något som inte stämmer. I stället för att vara en glädje­sång om avslutad ensamhet så drivs låten framåt av ett överväldigande vemod. Den enda slutsats som går att dra blir därför: När hon träffat mannen blev allt ännu värre. Rädsla, instängdhet, misshandel – vi vet inte vad det rör sig om, men livsläget blir om möjligt än mer outhärdligt.

Men detta gestaltas, sofistikerat nog, enbart genom harmonierna och mollkadenserna, toppade med Anni-Frid Lyngstads obligatstämma som lika gärna kunde höra hemma i ett barock-largo av Händel eller Albinoni.
 

– Den här är inte vemodig, den är sorglig. Det är något speciellt med den här, den griper tag i mig än i dag, och det beror både på texten och på sättet Agnetha sjunger på. Det är sällan jag känner så inför
något som jag skrivit själv.
 

Att det på ytan så glada och välartade Abba i sina sista kreativa ögonblick lyckades gestalta hur den romantiska drömmen – som så otroligt kraftigt genomsyrar hela vår kultur, inte minst genom reklamen – lika gärna kan innebära destruktivitet och kvävande mardröm, det var väl det sista många förväntade sig några år tidigare. De som däremot lagt märke till

Bennys val av Lindbergs psalm under den där turnén 1979, eller andra små markeringar genom åren, var nog inte lika förvånade. ”The day before you came” exemplifierar därför också tydligt avståndet mellan den förförståelse som ofta omgärdar ett band, eller för den delen konstformen populärmusik, och det som går att höra i verken, ifall man faktiskt lyssnar.
 

Cd-skivan är slut och vi reser oss.
– Det där vi sa förut stämmer inte riktigt, säger Benny med varm blick, medan vi lämnar rummet.
– Alla vi som lever nu är borta om hundra år, det är sant. Men det vi skapar, alltså konsten, den finns kvar. Om den är tillräckligt bra. Och det kommer alltid att finnas nya melodier att skriva, trots att så mycket är gjort. Det är trösterikt att tänka på.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut