En del verkar tycka att El Perro del Mar, eller Sarah Assbring som hon egentligen heter, gör sorgsen musik. Kanske kan det vara sättet hon sjunger på, som ibland skulle kunna tolkas som på gränsen till totalt gråtsammanbrott. För textmässigt är det inte speciellt deppigt, eller musikmässigt heller för den delen. Snarare finns ofta den där obestämt bitterljuva känslan av att svaja mellan total lycka och melankoli, när allt bara uppfylls av känslor.
Nya skivan "From the valley to the stars" kom i slutet av februrari, och nu har den tillhörande turnén avverkat elva stopp. I maj blir det USA i sällskap av Lykke Li och Anna Ternheim, men denna morgon befinner sig Sarah Assbring nere i källaren på hotell Malmen vid Medborgarplatsen i Stockholm. "Ungefär som att vakna i en fyllecell" beskriver hon de underjordiska hotellrummen, medan tunnelbaneresenärerna skyndar upp för trappen bakom fönstret i konferenslokalen.
Och hon säger att hon aldrig skulle vilja vara deprimerande, eller att hon skulle göra det hon gör för att hon var deprimerad.
- Jag tycker musik som är helt och hållet vemodig eller deppig är fasansfull. Jag hatar sån musik, jag vill gå och hänga mig när jag hör den. Alldeles för happy-go-lucky-cheerful musik kan vara jobbig, men inte så jobbig som totaldeppig musik är.
- Det jag gör handlar väldigt mycket om att jag tycker om kontrastleken mellan det som känns barnsligt euforiskt och det vemodiga, när man inte riktigt vet hur man får känna. Det är en spänning i det.
"From the valley to the stars" har skakat av sig den lätt Phil Spector-färgade känslan från föregångaren "Look! It's El Perro del Mar!", för något mer avskalat som ibland leder tanken till psalmer. Det går nästan att se en konsert framför sig i form av en sorts väckelsemöte. Assbring själv vill framhäva folkmusiksanspelningarna i musiken, strävan efter tidlöshet.
- Jag tror det är det jag alltid dras till, det är så schyst med blandningen av det nutida, det som kanske är popmusik, och det tidlösa som kan vara hämtat från melodier eller visor som är hur gamla som helst. Jag är väldigt fascinerad av saker som inte åldras så fort, som man blir påverkad av oavsett vilken tid man lever i. Viss musik har den essensen som biter sig fast och lever kvar.
Vad tror du det är? - Jag tror det är på samma sätt som man kan förutspå att "det här kommer att bli en hit som alla gillar", att det är något man kan höra från allra första stund. På samma sätt kan man känna när man hör en gammal svensk folkvisa, någonting som händer, man blir emotionell eller sårbar eller sentimental, men man vet inte varför för man har inga egna referenser till det.
Du skrev om franske författaren J M G Le Clézios bok "Allt är vind" på din blogg, tycker du den har med det att göra?
- Ja, den har verkligen allt med det att göra. För den boken är verkligen på det sättet, den hoppar mellan sekel, men den känns alltid så nära. En av huvudkaraktärerna är en ung fransk soldat som drar ut i krig precis efter franska revolutionen, och man får följa hur han och hans familj till slut väljer att emigrera för att det är sådan hungersnöd, och sånt fruktansvärt katastrofkaos. Sånt man aldrig riktigt har fått något grepp om, hur människors liv och vardag såg ut då. Jag tycker det var så otroligt fascinerande hur Le Clézio skriver, hur allt hör ihop. Hur tiden suddas ut på något sätt.
Hur förhåller din musik sig till sånt du läser?
- Jag hade som en förstudieperiod till den här skivan, när jag samlade in material som inte var musikaliskt. Det är väldigt ofta så att jag hittar färger, former och stämningar i text, korta fraser som jag sparar. Ibland är det som att de kan kläs i musik ganska fort, om man gör de här ändringarna, så finns det en naturlig harmoni, nästan klangfärg. Texten själv får bestämma hur melodin ska bli.
Du skrev om Stanley Kubricks film "Barry Lyndon" också?
- Det är nästan exakt samma sak som "Allt är vind". Det som skildras i filmen är så otroligt mänskligt, trots att Barry Lyndon är en ganska dålig människa förstår man honom, och sympatiserar med honom. Jag var väldigt inne på den filmen när jag började skriva skivan. Jag tänkte väldigt mycket på tavlor framför allt, det var en av mina röda trådar, och det var ofta sån konst som är från den tiden då filmen utspelar sig. Alla de här tavlorna som man ser på konstmuseer och oftast bara går förbi, stora guldramar och en gubbe på en häst. Jag stannade och började se dem, se bakom dem. Och så är "Barry Lyndon" verkligen, den filmen är som en tavla. Det var den typen av klangfärger som jag tänkte på när jag skrev skivan, och på något sätt den tiden, eller känslan av den tiden, som jag ville försöka fånga i musiken.
Har du alltid gjort musik på det sättet?
- Det kändes som om väldigt mycket föll på plats när jag började skriva på det sättet. Och att en av de absolut viktigaste sakerna var när jag accepterade att om man utgår från en mening som är det man vill få sagt, och inget mer, då ska man inte säga något mer.