2. Samma kvinna arbetar taktmässigt med att gräva ett trädgårdsland, spika stängsel, plocka ägg, rykta häst. En något maläten pälsboa över axlarna, håret tillbakabundet med en Hermèsscarf.
3. Tonad övergång till hennes ”moderna” motsvarighet. Hon rör sig koreograferat genom en lägenhet, kokar gröt till barnen, sätter dem runt bordet, utfodrar dem, städar, tvättar, fixar, jobbar.
4 Som också är slutscenen. Kvinnan dansar fram en gata med ungarna i släptåg, kvällssol (igen!), sommar, i ett gathörn står en saxofonist som drar på i bästa dansbandsstil.
”Hardships” innehåller tretton låtar som rör sig mellan en sorts arbetsmusik, elegant r’n’b och übersvensk artypop. Jenny Wilson låter både självsäker och ibland arg, fast på ett aningen distanserat sätt. Under alla omständigheter känns det som om hon sjunger väldigt rak i ryggen.
Ungefär som när hon poserar för dagens kanske femte fotograf i ordningen, lite förnämt, extremt oflamsigt. Hon har bytt mössa från den föregående plåtningen men det börjar ta slut på snygga väggar att stå framför på Saltmätargatan i Stockholm. Åter inne i värmen på skivbolagskontoret säger hon att det börjar bli enklare att sätta ord på sin skapelseprocess efter att ha gjort några intervjuer. Och att hon haft känningar av skivan de senaste två åren:
– Jag fick till exempel oerhört tydliga visuella bilder som jag sedan har låtit vandra med tills skivan blev klar. De är rätt fragmentariska och kanske svåra att presentera i ord, de kanske inte betyder så mycket, ”ett murket trägolv” liksom.
– Men de blir som vägledare. Det är nästan som små filmer i huvudet som innehåller allt det jag verkligen behöver för att kunna återspegla känslor. Jag behöver de konkreta grejerna. En specifik färgskala.
Inte helt oväntat gick Jenny Wilson en gång i tiden på Konstfack – grafisk design – och det är ett självporträtt på omslaget till ”Hardships”. Hon sitter med en bössa i knäet och keps på huvudet.
– Älska vapen, haha! Det var något jag ville ha långt innan man borde tänka på skivomslagsbilder. Det är en leksaksbössa, den symboliserar väldigt mycket för mig. Känslan av att man har något att försvara.
Som lyssnare går det lätt att förstå beskrivningen av skivan som ”modern work songs”, ett antal av sångerna skulle kunna vara insjungna av Pete Seegers syster förflyttad till Stockholm 2009. Dock på rådigt avstånd från fräcka kreatörskontor, det är inte den sortens arbete.
– Jag vet inte riktigt varifrån det kom men jag gillar den sortens musik, det som frammanar en känsla av att man gör någon nytta här i världen, förklarar Jenny Wilson. Som ”jag ska klara det, jag har en stark rygg” liksom. Sen tycker jag det är oerhört vackert med det minimalistiska, att det går an med fotstamp och handklapp tillsammans med en manande sång.
– Svinga en yxa och klyva ett vedträ. Det finns en känsla av frihet, en frihetstörst i det sättet att framföra något. Den tror jag att jag har haft som en röd tråd i allt som jag har gjort sen jag blev vuxen.
Wilson började på allvar arbeta med ”Hardships” när hon avslutat mammaledigheten för sitt andra barn, förra hösten. Hon skaffade en lokal som hon gjorde om till studio och lät sina vänner och bekanta komma förbi och bidra till inspelningarna. På samma gång står hon för den största delen av instrumenten själv och har numera eget skivbolag ”det är en bra lösning om man är intresserad av att hålla ihop hela härligheten”. Ensamhet blandat med gemenskap kanske.
– Jag haft mycket mer personer involverade i den här produktionen än tidigare, tror det är fjorton gäster. Visst, det har varit en ensam persons produktion men jag har behövt andra människor för att förverkliga det jag har haft i skallen.
– Sen tycker jag att jag har varit mycket mer av en redig producent den här gången, jag har strävat efter ett visst sound och en viss stämning i rubbet på något vis. Det har jag gjort med väldigt stort självförtroende, och därför låtit andra personer komma in utan att känna mig orolig.
Efter tonårsberättelserna på solodebuten ”Love and youth” från 2005 är det nu moderskapet som är det genomgående temat. Jenny Wilson säger att hon har tagit arketypiskt manliga ord och manliga företeelser som ”gevär”, ”slagfält”, ”hjältedåd”, sådant som förknippas med mod och stött ner det i moderskapet.
– Man känner ju sig plötsligt kapabel till helt andra saker, för att ens kärlek till barnen är på en fullständigt annan nivå än den till en själv.
– Jag har tänkt mycket på vad som uppfattas som mod, vad som blir erkänt som hjältedåd, vem som kommer hem med en medalj. Det har varit en väldigt stark grusväg genom min skiva.
Det dyker upp en dansbandssaxofon här och där?
– Ja, det är min älsklingssax. Lina Langendorf heter hon, hon spelar på ganska många av låtarna. Sista låten, ”Strings of grass”, är nästan som en epilog till skivan, när man har tagit sig igenom alla dessa vedermödor och ser ljuset, hör dansbandssaxen. Den är en väldigt lycklig låt.
Är de andra inte lyckliga?
– Det är de nog visst, men det finns ett allvar i det jag har gjort. Ett jätteallvar. Som man inte ska förväxla med vemod. Jag tycker att man ska få en känsla ungefär som Destiny’s Childs ”Survivor” ger, jag vet inte riktigt vad de sjunger i verserna men jag vet vad de sjunger i refrängen. Och jag diggar det som sjutton, känslan av ”upp till kamp nu, vi klarar det här, vi gör det”. Den sortens lyckokänsla i så fall, men den är korsbefruktad med många ganska mörka känslor också.
Du tackar poeten Sonja Åkesson?
– Jaa, hon har hjälpt mig (låtsassnyftar). Jag hade faktiskt aldrig läst henne riktigt ordentligt förrän jag var mitt i processen och höll på att skriva något som jag kände att jag hade svårt att hitta rätt infallsvinkel på. Och då hittade jag en bok med hennes samlade dikter. Jag blev otroligt lycklig, dels så kände jag igen mig i henne och hur hon använder sig av de väldigt vardagsnära tingen, dels har jag nog alltid föredragit att inte skriva så metaforiskt, mer konkret men samtidigt försökt gjuta in poesi i det.
– Jag kände att det hon skrev det var det mest fantastiska jag någonsin hade läst. Det var till stor hjälp.
Det finns en sorts luttrad humor i det också…
– Ja, det är verkligen obehagligt men det är jävligt kul också. Jag tycker det är så fantastiskt när man läser en dikt som är så väldigt nära det absolut vanligaste i världen, en kaffekopp liksom, så händer det något, hon lägger in ett ord som gör att det känns i hela hjärtat och magen.
Var det den sortens allvar du ville åt i dina texter?
– Ja, eller det var nog mest den ingången i hur man kunde twista det hela, det går inte bara att sjunga en låt om en odiskad kopp, du måste göra det på ett sätt som gör att du ingjuter längtan eller smärta eller vad det nu är, du måste hitta den twisten.