De har gått från inåtvänt skotittarskrammel och surrande lo-fi-distorsion mot ett avklarnat uttryck. Öppnare. Mer dansbart. Men applåderna har inte tystnat.

Få svenska band har kritikerkramats så kvävande hårt som The Radio Dept. Singeln ”Heaven’s on fire” från nya skivan blev i vintras världens mest bloggade låt. Guardian slog i förra veckan fast deras ”drömpop” fylld av ”delikat desperation” är ”något av de vackraste som skapats under de två senaste decennierna”. BBC kallar skivan ”superb” och besvarar frågan om den varit värd att vänta på i fyra år med ett ”Oh, absolutely”. DN:s Niklas Wahllöf delar ut en fyra i betyg och konstaterar att detta popband är ”minst lika angelägna i dag” som vid debuten 2002 (läs recensionen).

”Melankoli” är det adjektiv som är populärast att fästa vid deras musik. Sångaren Johan Duncanson hatar den stämpeln. Fast den är inte oförtjänt. Och melankoli är inte alltid detsamma som uppgivenhet.

Deras begåvning för magnifika melodier har dessutom alltid en balanserande motvikt, ett sotigt penseldrag. Inget band i Sverige hatar så grant som The Radio Dept. Ingen annan poptrio skulle kunna klä en längtan efter att få se rege­ringen störtas i en så soignerad tondräkt som deras ”Freddie and the trojan horse” ekiperats i: ”Freddie, I know when your time comes it won’t be pretty, no/you reap what you sow/you and your friends/the trojan horse you came in left a stench/a carcass in the trench”, sjunger Duncanson över förföriska keyboardskyar och en gitarr förlorad i eufori.

Det är försåtsminerad popmusik.

– Socialistiska oneliners till rockriff känns ju föga inspirerande, konstaterar Duncanson syrligt när vi ses vid S:t Paulsgatan i Stockholm, två tredjedelar av bandet är numera bofasta i huvudstaden. Om man däremot kan göra det med lite humor eller lite mer sofistikerat så blir det intressant direkt.

Han tror att många band i hans generation ”kanske är politiska, men gillar hur det är i Sverige i dag och väljer därför att inte säga något, väljer status quo”.
Låtskrivarpartnern Martin Carlberg instämmer:

– Det är ju många i vår generation som är politiskt intresserade, men de skriver inte om det. Det finns kanske en rädsla att det kan bli ytligt, ett lätt sätt att positionera sig. Den rädslan fanns bland oss också.

I höst, inför valet, kommer, sannolikt, nästa The Radio Dept-singel på snarlikt politiskt tema, ”The new improved conspiracy”. Ett till ställningstagande, förvisso, men mer viktigt; en till låt som de gillar. De är ett band som tjurigt vägrar att placeras i något som helst genrefack, vare sig ideologiskt eller musikaliskt. De kallar sig ”popband”, inget mer.

Förra albumet ”Pet grief” släpptes 2006. ”Clinging to a scheme” är resultatet av ett sedan dess ändlöst skrivande och lika ändlöst vaskande bland de totalt etthundratjugo nya låtar som de nu hunnit skapa. Carlberg talar om behovet den här gången av att ”göra motstånd” mot den göteborgska popscen som ”varit övertydlig” de senaste åren. Johan Duncanson betonar vikten av att ”inte låta balearisk” (”Balearic” är ett samlingsnamn för dj-skapad dansbar loungemusik med rötter från mitten av 80-talet, associerar med partykulturen på Ibiza).

Rastlöshet har präglat låtskrivandet – och är förklaringen till den långa väntan.

– Vi spelar alltid in det som vi känner för i stunden, förklarar Martin Carlberg. Vi vill bara få ut det som dyker upp i stället för att vara så där vuxet koncentrerade. Problemet är förstås att allt därför tar så fruktansvärt lång tid och man vet inte alltid vad man vill, vad det är som vi håller på med.

Med en sådan mängd nyskrivna låtar var det fullt möjligt att sätta ihop helt väsensskilda skivor.

– Det finns låtar på skivan från ganska olika musikaliska perioder för oss under de här fyra åren. Varje enskild låt tar sällan lång tid, men när man baserar allt på inspiration så börjar en låt kännas astråkig så fort inspirationen försvinner – och då måste man göra en ny, förklarar Duncanson. Därav de etthundratjugo. Till slut var vi tvungna att sluta skriva nya och välja ut vilka vi skulle göra klara och få att passa ihop dramaturgiskt.

De beskriver förra skivan som ”mer polerad” än uppföljaren. Kanske var det ett försök att dra åt Prefab Sprout och Pet Shop Boys-hållet, funderar han.

– Den här gången ville vi nog låta mer indie, hylla DIY-idealen. Vi är lite skräpigare. Mer levande förhoppningsvis. Musikaliskt var det nog också väldigt viktigt att den inte skulle kännas sorglig, svuls­tig och tråksjälvömkande. Vi är ju inte sådana som personer, fast vi naturligtvis är kapabla till sådana känslor också.

De spelar fortfarande in allt hemma på enkel studioutrustning. Johan Duncansons säreget flyktiga röst spelas fortfarande in igenom samma lilla skräpiga gitarrförstärkare, den som präglat tilltalet på allt The Radio Dept. givit ut sedan debuten med ”Why won’t you talk about it?” 2002.

Hur värnar man sitt uttryck i en ständigt uppkopplad populärkulturell verklighet där alla kan se och höra allt och alla hela tiden, där inget förblir unikt?

– Det där är ett stort problem för oss, skrattar Martin Carlberg. Allting kan vinklas till tusen olika saker på ett sätt som ibland kan vara väldigt hämmande. Men jag tror också att vi är bättre just därför – vi släpper ju igenom idéer och gör saker. Vi har över hundra nya låtar nu. Det kommer ut musik ändå.

Finns det något värde i att ta in mindre? Att stänga av stimuliflödet?

– I viss mån kanske, svarar Duncanson. I alla fall att undvika sådan musik som är skitbra och nu och hipp. Den kanske kan vara förlamande och få en att vilja ändra på det man själv gör. ”Lite mer Afrika- eller Mellanösternmusik och så lite sköna ponchos på pressbilderna...” Samtidigt är det ju idiotiskt att avfärda all afrikansk musik och Mellan­östernmusik bara för att den är en trend just nu.

Nu väntar en kort Skandinavienturné. Konserter i Italien och Malaysia finns vidare bland planerna. Intresset för The Radio Dept är smalt, men särdeles hängivet, inte minst i Asien – de har hittills framträtt i både Kina, Taiwan, Indonesien och Thailand, utöver Japan och Singapore där de turnerade ­häromveckan.

The Radio Dept har gjort tre album på åtta år och turnerar ytterst sparsamt. Det är inget slugt upplägg för den som drömmer om Winnerbäckinkomster.

– Jag skulle gärna hålla på med konst eller musik i hela mitt liv, om det går. Men vi gör inga val utifrån ambition att trygga vår framtid som band. Tvärtom tror jag att vi gör det rätt svårt för oss, säger Johan Duncanson och förtydligar:

– Vi vill vara ett band som folk aktivt söker upp och väljer att lyssna på, inget som blir nedkört i halsen på dem. Vi vill inte kompromissa.