Första dagen under VM i fotboll i somras publicerades över världen bilder på två supportrar, en sydafrikan och en mexikan som ansiktsmålade varandra inför öppningsmatchen mellan Sydafrika och Mexiko. En karnevalisk lek med identiteter som fick mig att jubla ungefär av samma skäl som när jag såg Plura i tv-programmet ”Så mycket bättre” överraska Petter med att i en av dennes mest självbekännande låtar sjunga ” Hej, jag heter Plura, mitt liv är som ditt”. För visst är det, som Mario Vargas Llosa sa i sin Nobelföreläsning, att ”förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan” är ”det som gör människan sant mänsklig”.

Men ingenstans i konsten kan identiteter så lätt försättas på glid, förskjutas eller bytas ut som i musiken. Som vore ett oavbrutet ansiktsmålande mellan olika stämmor dess innersta mening – det som gör musik till musik och samtidigt får den att nå utöver sig själv.

Därför kan jag inte nog peka på den reflekterande storheten hos gitarrduon The Gothenburg Combo som på sin skiva ”Sketches of the World” (Combo/Naxos) från i år fritt rör sig mellan olika tidsskikt, mellan det redan kända och det tidigare aldrig hörda och mellan uttryck för hopp och förtvivlan. Som när de förflyttar sig från flödande ljus till absolut mörker i en resa från det innersta av Afrika till EU:s gräns vid Spaniens sydkust, bara genom att ändra några grepp på gitarren.

Att också opera i högsta grad handlar om spel mellan identiteter där konturer och gränser kan rivas och nya förbindelser kan uppstå visade Ole Anders Tandberg med sin briljanta iscensättning av Mozarts ”Figaros bröllop” på Kungliga Operan där en aria när som helst kunde bli en trio. Liksom Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke MØllers i deras makalöst starka ”Don Carlos” av Giuseppe Verdi på Göteborgsoperan där alla dramats personer till slut blir delaktiga i samma rop på ljus medan de långsamt dras allt djupare ner i dödens krater. Samt Malin Byström i Jules Massenets ”Thaïs” på samma scen som överträffade allt annat på operascenerna i år när hon går ur sig själv, bortom speglarna och namnet, för att möta sig på nytt i en bildlös tomhet.

Men den operaföreställning som kanske allra starkast utmanade med sina identitetsbyten var ”Carmen” på Backateatern i Mellika Melanis regi och Dror Feilers bearbetningar av George Bizets musik. En ”Carmen” i självmordsbombarnas tidevarv, liksom nervöst synad i en säkerhetskontroll, där Carmen inte bara är en utan flera och som när hon repriserar sin kärlekssång till Don José gör det på det ena språket och idiomet efter det andra – tills han protesterande skriker: ”Nej, så lät den inte!”. En förtvivlad vägran över en förlorad oskuldsfullhet och kärlek som väl i år bara matchades av finaltrions exalterade ”Kyss mig som du gjorde förr!” i Fredrik Österlings nya verk ”Robert och Clara” för orkester och tre röster som med ovationsartad framgång uruppfördes i Helsingborg.

2010 var på flera sätt den klassiska musikens år med sina jubileer över Frédéric Chopin, Robert Schumann och Gustav Mahler, vilket skapade ytterligare fokus på den symfoniska 1800-talsrepertoar kring vilket våra orkestrar och konserthus är uppbyggda. En temperatur som höjdes till kokpunkten redan i januari då Daniel Harding fick Schumanns ”Scener ur Faust” i Berwaldhallen att låta som en hänryckt ringdans för söndersprängda hjärtan. Och som nådde smältpunkten med Gustavo Dudamels ”treaktare” i Göteborgs och Stockholms konserthus med Stravinskys ”Våroffer” i april, Beethovens ”Femma” i juni och Stravinskys ”Eldfågeln” i november. Smittad av detta firade även DN den klassiska musikens år med en kväll i Berwaldhallen där abonnemangspublik, klubbpublik och nutida musikkonnässörer dansade samba till en remix av Franz Berwalds ”Sinfonie singulière”. För att ytterligare ge ett bidrag till ansiktsmålandet mellan varandra och inom musiken.