När köpcentrumet Skrapan i Stockholm drog i gång helgens öppna scen på fredagen stod banden på rad. I potten ligger studiotid och marknadsföring och en sådan chans vill ingen missa.
– Nu har det gått två minuter, ni måste börja spela, hetsar en av arrangörerna till de fem ungdomarna på scenen.
Pedalen till bastrumman är trasig och ena gitarren låter fortfarande lite för högt men Mathilda Lindmark, 16 år och sångerska i poporkestern Pladask, ser oförskämt lugn ut. Ögonblicket efter är de i gång. Juryn spetsar öronen.
Det finns fler vägar till framgång för aspirerande band och artister än någonsin. Men det är outforskade vägar och slutmålet är ofta diffust. Kompisarna i Pladask är korta och koncisa när de formulerar sin dröm: att bli större än McDonald’s.
– Man måste synas mycket och på rätt ställen, tror bandets ena gitarrist Andre Sjöö, 16.
Just att synas på rätt ställen är något som Lina Thomsgård framhåller som viktigt för alla med artistdrömmar. Hon är pr-chef för Myspace i Norden och ligger bakom den populära nätsajten Myspacesidan Musiksverige, som tipsar artister om hur man når ut på nätet.
– Om jag vill ha nya polare ställer jag mig inte och skriker ut det på gatan. Det gäller att veta var man ska vara även på internet och att vårda de relationer man får där, säger hon.
Hon tror att internet har lett till en demokratiseringsprocess inom musikbranschen. I stället för ett fåtal skivbolagsmedarbetare kan nu hela världen vara med och bedöma musiken redan på demostadiet.
Samtidigt har tröskeln till det där åtråvärda skivkontraktet höjts. Mattias Lövkvist är Stockholmschef på skivbolaget Hybris, som i princip bara ger ”färdiga” artister skivkontrakt.
– Det går inte att plocka upp en oslipad diamant längre. Förut kunde man se potential i en dålig demo, hyra en dyr studio och låta artisten utvecklas. Nu måste du vara hyfsat färdig redan från början, säger han.
Enligt honom går det inte att pracka på folk en artist längre, det måste finnas ett befintligt intresse. Sedan kan skivbolaget hjälpa till med kreativa råd, bra folk och lite extra strålkastarljus.
Mycket är alltså upp till artisterna själva.
– Ett skivkontrakt avgör inte längre om man är artist eller inte, menar Lina Thomsgård.
– Det finns så många andra sätt i dag. Varje vecka dyker det upp nya hittar på Myspace som når en jättepublik utan att ha ett skivbolag i ryggen.
Att den ständiga strömmen av nya artister skulle leda till en mättnadskänsla hos publiken tror hon inte. Det gör däremot Mattias Lövkvist.
– Ja, minnet blir bara kortare och det är jättemånga som får sin lilla stund innan de hamnar i indieskuggan och glöms bort. Bara ett fåtal lyckas hålla sig kvar, menar han.
Är det för lätt att få en hit i dag?
– Det beror på vad man menar. Att få en riktig studentflakshit, typ Peter Bjorn and Johns ”Young folks”, är extremt svårt. Det är nästan bara artister som har hållit på väldigt länge som når dit. En indiehit med lite rotation på P 3 och som kanske genererar en skiva är lite lättare. Sedan har vi Myspacehittarna som kommer nya varje vecka och ger artisten ett par spelningar och en omnämning i Påstanbloggen, men de försvinner ju ofta lika fort som de kom, säger Mattias Lövkvist.
Peter Swartling arbetar med artistutveckling på Sony Music. Han tycker att tempot har ökat de senaste åren.
– Hela världen har fått adhd och allt går fortare, det gäller även musiken. Man måste vara smart och kreativ. Allt handlar om uppmärksamhet, säger han.
Uppmärksamhet i all ära, men en Myspacekarriär är inte nödvändigtvis detsamma som ett artistskap. Det bevisade den brittiska musiktidningen NME för ett par år sedan när de startade ett fejkband som de lade upp på Myspace. En bild på ett gäng fagra ynglingar i rätt kläder, rätt artister listade som influenser och en av skribenternas gamla demo utgjorde grunden. Efter två veckors intensivt klickande på redaktionen, för att få upp antalet lyssningar, hörde det första skivbolaget av sig.
– Det går ju att fejka, men bara till en viss gräns. Jag tror att det slår tillbaka ganska fort, säger Mattias Lövkvist.
Över 280 band och artister som har anmält sig till Skrapans öppna scen under helgen och tillsammans utgör de en minst sagt brokig skara. Men under frågan om mål och drömmar på anmälningsblanketten är en önskan extra frekvent: att kunna leva på musiken.
– Vi behöver inte leva i överflöd, men det vore kul om man kunde klara sig på att spela, medger Andre Sjöö.
Det är knappast någon hemlighet att det har blivit svårare att tjäna pengar på musik, åtminstone för skivbolagen. Peter Swartling ligger bakom Sonys senaste satsning, The Nursery, som ska arbeta specifikt med att hitta nya affärsmodeller inom musikbranschen. Föga förvånande är det kreativitet som är ledordet.
– Som artist i dag måste man vara lika kreativ med exponering och försäljning som med sin musik. Livescenen är fortfarande en intakt intäktsmodell, i övrigt gäller det att hitta nya vägar, tror han.
– Chris Brown har sålt 2 .000 skivor i Sverige, men när han spelade på Hovet kunde fyra gånger så många sjunga med i varenda låt. Det säger en del.
Såväl band som publik ser nöjda ut när Pladask lämnar scenen. Trots förutsättningarna verkar låten ”Marie Curie”, inspirerad av skolans fysiklektioner, ha gått hem. Nästa vecka får de veta vad juryn tyckte. Kanske har de just tagit ett steg till på den där vägen som ska göra all skillnad.