– Jag fattar det inte, internet är fullt av tjejer som skriver om musik, men som inte plockas upp av de stora tidningarna, säger Malena Rydell, i tio år kritiker på Dagens Nyheter, i dag frilansande skribent.
På Aftonbladet finns det sju musikkritiker, en är kvinna. På Expressen är endast en av sex som recenserar tjej. Räknar man lite bredare visar DN:s granskning att av Sveriges 91 viktigaste musikkritiker på SVD, DN, Gaffa, Sydsvenskan, GP och nämnda kvällstidningar – så är 58 män, med andra ord två tredjedelar.
– Eftersom det rör sig så lite på Sveriges kritikerkarta så upprepas samma bild av rockhistorien gång på gång menar de sin. Hade könsfördelningen varit jämnare hade vi haft en annan typ av musikjournalistik i dag. Män ”vet” att Springsteen, Dylan och Morrissey är de viktigaste artisterna, säger Jan Gradvall, en av Sveriges mest meriterade kritiker.
– Det gör också att vissa musikgenrer anses ha en större tyngd och djupare konstnärligt värde än andra. Imagebaserad pop. Jag har verkligen försökt gå mot det där själv, exempelvis var jag tidig med att skriva bra om Pet Shop Boys. På den tiden var det inte alls godkänt att tycka så, och det fick jag ofta höra.
Jonna Sima var tongivande kritiker på Aftonbladet under flera år men slutade 2007. Innan det var hon även en period på Expressen.
– Det är en otroligt mansdominerad värld och det är också väldigt hierarkiskt på redaktionerna, man ska vara väldigt tålmodig för att få en bra position. Hänga kvar i flera år för att få chansen att göra lite större och viktigare konserter, säger Sima.
Jan Gradvall är inne på samma spår.
– Tittar man på dem som tilldelas de viktiga skivorna, de stora konserterna, som när U2 eller Bruce kommer, hur ser det ut då? Hur många kvinnliga skribenter finns det då? Kvinnorna får oftast rollen att täcka upp den lite mer udda musiken, vilket också betyder något, säger Gradvall.
Att Jonna Sima valde att sluta som musikkritiker berodde till stor del på att musikkritiken på de stora tidningarna var så mansdominerad. I dag jobbar hon som redaktör för ETC Stockholm.
– Det var absolut en viktig anledning. Jag tyckte det var en svårgenomtränglig miljö att vara i. Jan Gradvall bidrog själv till det klimatet på Expressen då hela Febergänget var där med Lokko, Lennart Persson och de andra. Om de ville ta en större konsert så gick deras vilja före. En period skrev jag mycket om UK garage och drum’n’bass. Det var enklare att nischa sig, för då inkräktade jag inte på deras område, säger Jonna Sima.
I över tio år var Malena Rydell kritiker på DN. Senare, som chef på numera nedlagda Stockholm City, lade hon till och med ner musikkritiken på tidningen helt.
– Jag är inte förvånad över din statistik, jag trodde det skulle vara än värre. Det är svårt att skriva roligt om musik i de statiska skiv- och konsertrecensionsformaten som dagstidningarna håller fast vid, särskilt om man vill skriva om mer än ”hur det låter”. De borde titta på hur andra gör, från PSL till de som skriver mer frispelande och analytiskt, som i Guardian eller Sasha Frere-Jones i New Yorker, säger Malena Rydell.
Så vad ska man då göra för att få en mer naturlig omsättning på skribenterna som bevakar musiken? Jonna Sima har en egen idé.
– När det gäller popmusik kanske man inte ska ha samma kompetenskrav som på en litteraturkritiker eller teaterkritiker? Popmusik är mer en ungdomskultur. Även om man är jättebra musikkritiker vid 40 så tycker jag man förlorar en aspekt i kritiken när man inte släpper in yngre kritiker. Fler som kan ha den mer direkta känslan för popmusik. Det är olyckligt också därför att så många av de äldre får så stort utrymme överallt. Det är för svårt att komma in som yngre, speciellt som tjej, säger Jonna Sima.
– Det finns inget kvinnligt sätt att lyssna, däremot tror jag att det är många manliga kritiker som skriver mer som varandra, odlar en jargong som gör att det blir likriktat, säger hon.