– Jag har aldrig varit så tacksam över att få mitt hjärta brutet itu, säger Asha Ali och med ens blir hennes ögon blanka.
Men det är inte längre ledsna tårar som strilar längs hennes kinder i den ljusa 20-talslägenheten i Mälarhöjden, söder om Stockholm. I hennes ansikte syns både stolthet och glädje.
För drygt ett år sedan separerade Asha Ali från sin sambo, pappan till deras tvååriga son. Då bodde paret på Gotland och Asha Ali beskriver perioden som ”en storm, min egen storm”.
– Det var början på slutet av mitt förhållande. Jag var väldigt ensam där. Det är klart att jag kunde ringa till folk men i slutändan låg jag ju ensam i sängen på natten. Vem skulle jag ha pratat med då? säger hon och drar benen närmare kroppen i soffan.
För att få utlopp för sina känslor började Asha Ali att skriva låtar. Någonting hon inte hängett sig åt sedan det självbetitlade och hyllade debutalbumet släpptes i november 2006. Hon ordnade en dagisplats åt sonen och ägnade dagarna åt att vrida och vända på sina känslor. Hon dissekerade dem i några timmar, sedan släppte hon allt och hämtade honom. Så småningom kom hon vidare, med gitarren i knäet.
– Det var det ärligaste jag kunde göra, både mot mig själv och mitt barn. Samtidigt var det den jobbigaste perioden i mitt liv, säger Asha Ali, och fortsätter:
– Jag skrev låtarna med en förhoppning om att sammanfoga mina roller – som kvinna, mor och låtskrivare. Jag lyckades. I dag är jag tacksam över att det hände.
Resultatet blev ett album där uppbrottet går som en röd tråd genom plastbiten. Den inledande singeln och titelspåret ”Hurricane” är ett sista försök att hitta tillbaka till kärleken medan den slutliga domen faller i låten ”The contract”. Det finns inte längre någonting kvar, förutom ett nytt livspussel att lägga.
– Jag behövde helt enkelt lära mig att ta mig själv och musiken på allvar, konstaterar Asha Ali, som har samarbetat med Magnus Henriksson (Existensminimum) under inspelningen av ”Hurricane”. Skivan är inspelad på vinden i Henrikssons hus utanför Finspång. Ibland kom en katt uppför vindstrappan, ett barn eller Henrikssons sambo som konstaterade att ”vi behöver åka och köpa mjölk nu”.
Det var allt annat än en steril studiomiljö, vilket gjorde Asha Ali gott.
– Jag var så ledsen när jag åkte dit men Magnus hanterade det bra. Han blev inte rädd utan lät mig gråta. Jag upplevde en extrem glädje där och fick en fin vän på köpet, fortsätter hon, och sveper med blicken över ett litet, blått trumset på andra sidan rummet.
Det tillhör Asha Alis son, som redan trummar så hårt att han slagit hål i trumskinnet. I höst, efter att albumet släppts, ska han få följa med mamma och barnvakten på turné – men bara varannan vecka.
Innan dess ska Asha Ali dock ge en konsert på festivalen Where the action is i Stockholm, i morgon. Det blir hennes första, större spelning på två år. När jag för den på tal blir hon helt lyrisk.
– Jag är verkligen överpeppad! utbrister hon och sträcker ut överarmarna. Blodet börjar rusa bara jag tänker på det.
Asha Ali spelar på festivalen Where the action is
i Stockholm lördag kl 15.30.