Nas och Damian Marley har gjort en skiva ihop, men på scenen fungerar de bäst var för sig. Det är som att få två bra konserter på en och samma gång, skriver Mattias Dahlström.
På papperet, och på skiva, är det en perfekt kombination. Nas hårda, sträva rap och Damian ”Junior Gong” Marleys mjukt mässande reggaeröst. Hiphoppens beats med reggaens bas och melodier.
På scen blir samarbetet något mer problematiskt. Nas och Marley ställer sig med ryggen mot varandra som två västernhjältar i ”Leaders” och delar kamratligt på utrymmet i låtarna från nysläppta samarbetet ”Distant relatives”. De ropar till några slöfockar uppe på en balkong att veva med händerna i luften. De jobbar framme vid scenkanten för att få i gång alla väldigt entusiastiska fans som samlats mellan berg och dalbanorna.
Ändå är Nasty Nas och Junior Gong faktiskt som bäst på var sitt håll den här kvällen. Det är Nas koncentrerade soloparti en bit in i konserten, med ett gammalt örhänge som ”Reprasent” och en gåshudsframkallande ”If I ruled the world”, som får föreställningen att verkligen lyfta.
Och Marley, som hållit en väldigt låg profil under konsertens inledning, växer ut till en engagerande frontman först när Nas lämnar scenen och han oavbruten kan lägga ut texten.
Man kan se det som ett svaghetstecken att duon inte lyckas bättre tillsammans när de ändå är här med ett gemensamt album i ryggen. Man också se det som att man får två väldigt bra konserter på en och samma gång. Och när Damian Marley, ivrigt påhejad av Nas, avslutar kvällen med pappa Bobs ”Could you be loved” på platsen där farsan fortfarande har publikrekordet är det omöjligt att inte bortse från kvällens tidigare dalar.