”Största skrällen var väl annars att årets låt blev Mando Diaos 'Dance with somebody', en uppfattning som kanske inte så många utanför gruppens egen fankrets skulle skriva under på”, skriver DN:s Nils Hansson om årets Grammisgala.
På sin hemsida utnämner sig Grammisen till ”årets viktigaste musikpris”. Den kallar sig också ”Sveriges äldsta och bredaste musikpris”. Sådana markeringar kan behövas i en tid då splittringen i musikvärlden är större än någonsin och där det blir allt mer oklart hur mycket av initiativet som finns kvar hos den traditionella musikbranschen – som Grammispriset och dess bakomliggande branschorganisation Ifpi representerar.
Även om konkurrensen från andra musikprisgalor nu råkar vara mindre än för bara några år sen.
Se bara på de senaste årens tre stora förändringar. Först släppte man in allmänhetens röster, efter att i alla år ha varit ett renodlat jurypris. Sen utökade man antalet nominerade i varje kategori till tio stycken, så att tröskeln inte skulle bli så hög. Och så årets nyhet, att galan för första gången på många år inte sänds i tv (annat än på Aftonbladets webb).
Ett pris med stadigt ökande tyngd hade inte gjort samma förändringar. Ändå finns det, trots långt över hundra nominerade namn, även i år några märkliga luckor. Den allra tydligaste gäller Fever Ray, Karin Dreijer Anderssons internationellt bejublade soloprojekt, som fick nöja sig med en ynka nominering (bland tjugo) i den videokategori som MTV hanterar och som därför ofta försvinner i informationen om Grammisen. Men även svenska indiepopgenier som Loney Dear och Skriet hade gott kunnat vara värda någon enstaka liten nominering, när det nu fanns så många.
Största skrällen var väl annars att årets låt blev Mando Diaos ”Dance with somebody”, en uppfattning som kanske inte så många utanför gruppens egen fankrets skulle skriva under på. Men det är ju den sortens publik som styr. Att såväl Kent som Lars Winnerbäck har några av Sveriges allra mest ihärdiga fans är välkänt sen länge, att Thåström och Amanda Jenssen också fick var sina två grammisar följer samma logik. Bistrast torde det vara för A Camp och El Perro del Mar, som startade med fem nomineringar var och i slutändan inte fick ett enda pris. Men så saknar de också den typen av benhårt övertygad hejarklack.