Det är inte särskilt många som får spela på Hultsfredsfestivalens största scen, alla andra scener räknar in fler band. I år var det så få som nio. Då blir det också något av ett statement vad man placerar där.
I år stod där en enda verklig veteran. En av rockens största giganter, dessutom. Han heter Lou Reed och drog rätt lite folk (och höll kvar ännu färre). När The Strokes, Pharrell Williams och HIM spelade samma kväll var publiken mångdubbelt större, liksom markens vibrationer.
Sådan är Hultsfredsfestivalen och i mina ögon är det ett styrkebevis. Tittar man på rockvärlden i stort ser det annorlunda ut, majoriteten av världens största arenaartister är veteraner med flera decennier bakom sig och flera generationer i publiken. På Hultsfredsfestivalen springer folk hellre benen av sig efter Gnarls Barkley och Babyshambles - som har hunnit ge ut ett enda album var.
Det säger naturligtvis något om medelåldern på festivalpubliken, men också om hur rörligt det faktiskt är i musikvärlden just nu. För festivalarrangörerna kan sådant vara knepigt, och jag misstänker att mer än en av dem ibland har slängt en avundsjuk tanke åt Sweden Rock Festival en bit söderut, vars kombination av urgamla hårdrockband och en hypertrogen återvändarpublik ger en förutsägbarhet som Hultsfredsfestivalen aldrig kan tillåta sig.
Förvisso är hårdrocken en ryggrad även i Hultsfred. Det blev extra tydligt i fjol, när festivalen valde att följa upp 2004 års ekonomiska bakslag med en riktad satsning på namn som Marilyn Manson, Slipknot, Nine Inch Nails och Slayer. Med avsett resultat, den trofasta metalpubliken kom och festivalen sålde ut.
Men tittar man närmare på årets utbud liknar det mer vad som gällde 2004, när landets alla musikskribenter gjorde vågen snarare än publiken. I synnerhet efter att Korn ställde in strax före årets festival. Visst, de stora hårdrocknamnen finns där, men de har inte dominerat på någon scen eller någon dag. Samtidigt syns för festivalen otypiska inslag som en satsning på brittisk grime via Kano, The Mitchell Brothers och svenske Max Peezay. Eller västafrikanska Amadou & Mariam. Samt EM-schlager genom de finska nationaltrollen i Lordi. Även om somliga fortfarande envisas med att kalla dem hårdrock.
Och i år kom publiken, precis som i fjol. Det bådar gott för framtiden. Går allt som det ska blir ett av nästa års toppnamn någon som vi knappt har hört talas om än.