Han var äldre än de flesta han jämfördes med och samtidigt alltid lite senare. En efterföljare snarare än vägbanare. Det var Ronnie James Dio som sjöng i Rainbow, bandet som Ritchie Blackmore startade när han hade lämnat Deep Purple. Det var Ronnie James Dio som efterträdde Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Och det var först därefter, som redan härdad veteran och vid fyrtio års ålder, som han bildade sitt eget band Dio.

Vilket man kan tro var hans eget namn, men han föddes som Ronald James Padavona i Portsmouth, New Hampshire, 1942. Namnet Dio var en efterkonstruktion, som så mycket annat. Tydlig om sitt eget ursprung var Ronnie James Dio sällan, trots alla samstämmiga uppgifter om hur osedvanligt trevlig han var i sociala sammanhang. Och hans rock’n’rollsinglar från 50-talet och framåt ville han helst tala tyst om.

Mer stolt var han över att ha gjort sin italienska farmors skrockfulla lyckotecken till hårdrockens mest typiska emblem. Först knyter man en näve, sen fäller man ut pek- och lillfingrarna. Somliga kallar det djävulshornet, hur som helst har det blivit den kanske vanligaste hälsningsgesten hårdrockare emellan. Ett frimurarartat tecken som i ett slag avslöjar ens rätta tillhörighet.

Men framför allt var Ronnie James Dio en sångare av ovanliga mått. Mycket liten rent fysiskt, men med en tordönsröst som utan minsta tvekan kunde gestalta vilka bataljer bland gudar som helst. Själv har jag många gånger häpnat över hur vanliga, vardagliga ämnen tenderade att låta klumpiga i hans mun – av typen ”Long live rock ’n’ roll” – medan han utan minsta problem kunde ta sig an de eviga striderna mellan godhetens och ondskans krafter och få det att låta som självklarheter.

Hans kanske mest kända låt, ”Heaven & Hell”, är ett exempel på det. Den var titellåt på hans första album med Black Sabbath och kom i någon mening att diktera hur all hans efterföljande musik lät. Och när Ozzy Osbournes legala armador på senare år förbjöd Black Sabbath att kalla sig Black Sabbath om de hade någon annan sångare än Ozzy själv vid mikrofonen, då döpte bandet med Ronnie James Dio helt sonika om sig till just Heaven & Hell. En typisk turnering i en av hårdrockens mer besynnerliga tvåloperor.

Jag såg dem för mindre än ett år sen, som huvudattraktion sista kvällen på fjolårets Sweden rock festival. Det lär ha varit köldrekord för Blekinge i juni, Ronnie James Dio stod i tunn blus och berömde oss alla för vår tapperhet medan de midnattliga isvindarna blåste in från havet.

Ändå sjöng han lika magnifikt som alltid.

Han lät inte ens hes. Vilket brukar vara själva startläget för en hårdrocksångare. Men Ronnie James Dio var större än så. Visst kunde det finnas tillfällen då hans jättelika stämma fransades någonstans i kanterna, men det var i så fall en bisak (och vanligare tidigt i karriären). I centrum fanns röstens själva volym, och den kraft han förmådde fylla den med. Få sångare i någon genre har lyckats låta lika självklart, lika avspänt gigantisk. Richard Wagner skulle garanterat ha gillat honom.

I sommar skulle de ha varit huvudattraktioner på festival igen. Heaven & Hell ingick i årets Soni­spherepaket, som angör Stockholm i augusti, men nyss gick det ut bud om att gruppen inte skulle klara av åtagandet, på grund av Ronnie James Dios förlängda behandling mot sin magcancer. Den som han nu stupade i. Låt oss alla hylla hans italienska farmor med en urtida, hednisk lyckogest och minnas mannen som sjöng som om all världens tomtar och troll var fysiskt påtaglig verklighet. Inte för inte hette hans tidiga 70-talsband Elf.