En av många missuppfattningar kring popmusiken är att det är medelmåttorna och kopiorna som triumferar. Min uppfattning är den motsatta: Det vi verkligen söker är en unik kombination av genialitet och galenskap. Låt vara helst med snygga melodier och en bra röst.

Det kanske allra tydligaste exemplet är Kate Bush. I dagens skrämda skivbranschklimat kan man undra om hon ens skulle ha släppts fram. I ”Idol” hade hon sållats bort tidigt. I mitten av 70-talet fanns däremot inga hinder för vad skivbranschen kunde förmå sig att tro på. Hade man dessutom Pink Floyd-­gitarristen David Gilmour som mentor var branschjätten EMI fullt beredd att ge den tonåriga tösen ett kontrakt som tillät henne att stå på tillväxt i flera år innan hon ens behövde börja producera sig.

Sen slog hon därefter. Hon var nitton när hon toppade den brittiska singellistan i fyra veckor med sin debutsingel ”Wuthering heights” – en närmast fnoskig poplåt utifrån Emily Brontës roman, med en sångröst så ljus och gymnastisk att den närmade sig det parodiska och en melodi som aldrig slutade att utveckla sig.

När jag en gång strax före millennieskiftet fick uppdraget att kora 1900-­talets tre bästa melodier valde jag den. Jag häpnar fortfarande när jag hör den.

Och det var bara början på karriären. Några år senare hade hon lärt känna Peter Gabriel och influerad av hans banbrytande, namnlösa tredje soloalbum skapade hon ”The dreaming”, en kommersiell halvflopp som kan vara det bästa hon har gjort. Ytterligare några år senare gav hon ut ”Hounds of love” med singeln ”Running up that hill” och statusen som superstjärna var cementerad. Att hon sjöng duett med just Peter Gabriel på hans ”Don’t give up” gjorde heller ingen skada.

En mer normal artist skulle ha följt upp de här sakerna. Kate Bush har gjort en enda turné, som tjugoåring. Sen 1993 har hon gett ut ett enda album. Me­dierna har hon undvikit. Ändå är intresset för henne lika svårt att överskatta som hennes inflytande på yngre kolleger. Hon är stor på riktigt.