Lofgren lystrar glatt till sitt ekivoka kodnamn – namnet som krävs för att hotellväxeln ska koppla samtalet. Han har morgonkaffet i näven. Det blev sent efter spelningen i Tammerfors på tisdagskvällen.
– Det är sällsynt att vi kan stanna så länge i en stad som vi gör i Stockholm, vilket förstås är mycket trevligare än att packa allt varenda dag, jag kan sprida ut mig i rummet nu.
Han har turnerat i Sverige sedan det tidiga 1970-talet; med sitt forna band Grin, med Neil Young, solo och sedan 1984 otaliga gånger med Springsteens E Street Band.
– Jag ska försöka komma hit för akustiska solospelningar redan nästa år. Sverige är särskilt spännande för mig, min pappa är ju från Värmland, jag har växt upp med svensk mat, varit i hans barndomshem och till och med spelat dragspel häruppe.
Alla artister säger att de älskar sin publik varhelst de uppträder. Ändå verkar ni genuint gilla att spela i Sverige – den här turnén är den sextonde i ordningen.
– Jo, så är det. Det finns en särskild … värdig passion här som är speciell. Den sanslösa passionen och energin är något som vi talat om i bandet i flera decennier. Som svenskättad är det särskilt härligt att alltid möta den här galet högljudda publiken för i USA finns det ju en stereotyp uppfattning om svenskar som ”stoiska och tysta”.
Gör ni någonsin kassa konserter? Har du gått av scenen och varit missnöjd?
– Nej, vi gör aldrig usla spelningar (skratt) och vi gör inte heller samma konsert två gånger. Låtlistan förändras, under förra turnén tror jag att vi spelade 168 olika låtar. Och även om vi gör samma låtar så har jag friheten att improvisera inom dem så länge det fungerar musikaliskt och känslomässigt.
Dessutom ändrar sig bandledaren ofta under spelningarna.
– I låtar som ”Because the night” kan Bruce plötsligt peka på mig och så ska jag spela gitarrsolot. Det hände senast i går kväll. Vi kan till och med ha små bandmöten på scen och sedan spela någon oldie som vi aldrig gjort ihop tidigare. Jag vet inget annat band som fungerar så.
En unik förmåga Springsteen har är att han kan förena frustration, till och med vrede, med något positivt och upplyftande. Glädje. Det är sällsynt i rockmusiken.
– Mm, det är en av de saker som lockade mig tidigt: Hans musik handlar om hopp, inte flykt. Jag brukade gå och se Bruce för att få uppleva det redan på 70-talet. Att spela den här musiken i dag är ytterst en möjlighet för oss alla att få vara kvar i det som verkligen räddade vårt liv när vi var unga. Jag hade haft förfärliga problem både andligt och känslomässigt i dag om jag inte funnit musiken.
Redan som sjuttonårigt underbarn bjöds Nils Lofgren in för att förgylla Neil Youngs mästerliga ”After the goldrush”. Att sedan dess ha kompat ikoner som Springsteen, Willie Nelson, Ringo Starr och Jerry Lee Lewis har lärt honom en sak: stora artister ger stort utrymme för sina musiker.
– De vill inte lira med någon som behöver instruktioner. De litar på ens instinkter. Jag tror att jag fått chansen att spela med så många för att jag är bra på det och inte har problem med att göra andras låtar, fast jag själv skriver sånger.
I dag, torsdag, åker Lofgren till Stadion ett par tre timmar före resten av bandet för att förbereda sig mentalt på de låtar som kan bli aktuella – låtlistan är aldrig skriven i sten. Han går igenom sin utrustning, ett trettiotal gitarrer, spelar lite akustiskt, tränar en stund på motionsredskapen och sjunger sedan upp sig med Patti Scialfa, fru Springsteen, i hennes loge. Kamratbanden är starkare än någonsin i orkestern, understryker han.
– Vi hade ett svårt och tufft år när Danny gick bort (Daniel Federici, orgel-, klock- och dragspelare i E Street Band sedan starten, avled i cancer i april 2008). Det var mycket svårt och konserterna blev ett sätt att hitta en riktning efter det, säger Lofgren och tystnar.
– Jag inser i dag vilken tur jag haft. Bland mina kompisar från high school är två döda, två galna, två påtända och de andra hankar sig fram. Att vi i E Street Band fortfarande hänger ihop och spelar är något väldigt ovanligt. Vi känner alla ödmjukhet inför det.