En sak som jag inte riktigt förstår med mig själv är varför jag tycker orden i Dolly Partons (bilden) sång om Jolene är vackra. ”I’m begging you please don’t take my man.” Det är ju en kvinnas nederlag det handlar om. Om någon som har gett upp, som vet att hon inte kan tävla med Jolenes skönhet. Men som liksom inte godtar tävlingens natur, utan ändå kräver att få högsta vinsten: mannens närvaro.
Fast om Jolene gör det som jaget i sången ber henne om, om hon avstår denne man som hon så lätt skulle kunna få – vad skulle bli kvar? Sångjaget skulle leva med en man som hon vet hellre skulle ha varit någon annanstans om han bara hade fått chansen. Ändå vill hon ha honom. Är inte det den största av kärlekar? Och den kan bara sjungas av förlorare. Är det därför jag återvänder till dessa ord? För att få höra förlorarens ord bli de största av ord? Var det därför så många röstade på Caroline af Ugglas i Melodifestivalen? Den som ber någon att snälla, snälla, stanna hos mig är inte läcker eller taktisk. Hon är bara så desperat att hon inte tänker på de bästa metoderna för att få det hon vill ha.
Dessa kvinnor som vädjar. Man skulle kunna se det som svaghet. Men man skulle också kunna se det som något som drar undan mattan på kategorier som ”svaghet” och ”styrka”. Som bara utför: Jag visar mig, jag ger dig mina ord. Och frågar: Vad gör du med dem? Kärlekssånger som är kärlek, det vill säga avsaknad av strategier.