Nina Persson ger nytt liv åt A Camp

När Adam Ant härjade runt med indiansmink, tunna flätor och brokig 1700-talsskostym satt lågstadieeleven Nina Persson hemma i Jönköping och bläddrade i Okej-tidningar. Nu är den brittiska new-wave-ikonen från 80-talet en av hennes nya "idoler".

- Just nu är jag superinspirerad av Adam & the Ants och försöker återskapa deras blöta trummor på min kommande soloskiva. Jag funderar till och med på att göra en cover på "Prince Charming", jag älskar den. Från barndomen minns jag bara ett Okej-utvik med "Adam Ant" och tyckte att han var cool, säger Nina Persson på Sverigebesök för att dela ut DN:s Kulturpris.

Sex år efter solodebuten med A Camp har Nina Persson börjat jobba på ett nytt album tillsammans med Niklas Frisk och maken Nathan Larsson. Hon har "rivstartat" med ett halvt dussin låtar som ska få texter som handlar om allt från Chinatown i New York till "djur i Afrika".

- När vi repade med A Camp kände vi direkt att musiken tar en ny riktning. Det kommer alltid att vara lite "folkiness" i mig, men jag sitter inte och gräver i min countrylåda längre. Just nu är det flickpop från 60-talet, 80-talspunk och David Bowie som roar mig mest, säger hon.

Även om det varit lite tyst kring Cardigans är popprinsessan från Jönköping fortfarande den mest kända svenska sångerskan sedan duon i Abba. När gruppen svepte fram över världen med "Lovefool" i slutet av 90-talet hälsades Nina Persson som "den nya Agnetha plus popkredd". Andra valde att kalla henne för "en pinuppa för världens deppgökar".

- Ja, det låter fortfarande jättebra. Jag var inte alls lika bekväm med min Doris Day-period, men det var ju helt mitt eget fel, ler hon så att guldtanden glimmar.

Som artist har hon vant sig vid att bolla med olika identiteter - både i musikvideor och som textförfattare.

- Ofta skriver jag texterna som om jag är olika typer av rollfigur, vilket också har förstärkts i våra musikvideor. Samtidigt är det fullt möjligt för en "vanlig tjej" från Jönköping att ha alla dessa olika roller inom sig, menar hon.

Förra året gjorde hon filmdebut som karg finsk tangoblondin i Amir Chamdins "Om Gud vill" - ett litet magiskt kärleksmöte under den rekordheta Stockholmssommaren 1975. Nina Persson minns en gerillainspelning under de stekheta nätterna sommaren 2005.

- Jag har aldrig jobbat så hårt och det var fantastiskt kul att filma. Men eftersom jag halkade in på ett bananskal blev det tydligt att jag inte var skolad. Man kan leka ganska långt, men jag kände att jag inte hade tillgång till alla de verktyg som behövdes, säger Nina Persson.

Och det lär inte bli så många fler filmroller. Förra året gjorde hon en spontan audition för actionthrillern "The tourist" med Hugh Jackman och Michelle Williams, där McGregor dras in i mordintriger på en privat sexklubb à la "Eyes wide shut". Hennes påtänkta rollfigur skulle ha nakenscener och hångla med Ewan McGregor.

- Det var en mardröm eftersom jag varken var övertygad om att vara skådespelare, inte var så pigg på nakenscener eller ens ville helbleka håret. Det är svårt att gå från en svartvit liten film till att hångla i Hollywood. Jag hade inte ens green card, arbetstillstånd. Så jag ringde och ställde in, skrattar hon.

Nina Persson vill fortsätta att använda musiken för att utforska sina kärnämnen - kärlek, utanförskap och svensk melankoli.

- Man kan förstås skriva texter om Gud, döden och religion. Men kärleken är fortfarande det mest inspirerande och mystiska ämnet som finns - när det gäller både det sexuella och den mentalt. Det är en enorm drivkraft både i konsten och i de livsval man gör. Den riktiga ordentliga gemenskapen upplever man nog väldigt sällan, den mesta tiden går åt till att hitta den, komma tillbaka till den eller försöka återskapa den, säger Nina Persson med en snusprilla under läppen.

Hon var "bombsäker" på att hon aldrig skulle hitta någon innan hon stod vid altaret med Nathan Larsson.

Kan man skriva om olycklig kärlek när man är "lyckligt" gift?
- Ja, det tycker jag faktiskt. Även om man är stadgad så har man alltid starka relationer till andra människor, även om det är på en annan nivå. Den grejen dör aldrig. Och om det vore så skulle jag nog bli ganska bitter och olycklig, faktiskt.

Vilken är popvärldens bästa textförfattare?
- Jag älskar Morrissey fortfarande! På grund av hans sexuella otydlighet och ambivalens blir man så otroligt attraherad av honom, säger hon.

Andra gamla idoler är Neil Young och Dolly Parton - "som kört om Emmylou Harris". Fast just nu är hon mer inne på böcker än musik - så nu betar hon av allt med Joyce Carol Oates, läser Chuck Pahlaniuk och Oscar Wilde.

Nu är hon mest upptagen av att hitta ett stenhus i Harlem på Manhattan tillsammans med maken och svärföräldrarna.

- Jag har dammsugit halva Manhattan tillsamans med min mäklare, Bob - en gammal Broadwaystjärna med fluga som försöker värva mig till buddismen. Han har lite samma filosofi som jag - att man ibland måste vältra sig i smärtan för att den inte ska bli så hemsk. Det blir oftast bättre efteråt, säger hon när Nathan Larsson ringer på mobiltelefonen:

- Hallå? I know it's a sad day, talk to you later, säger hon och berättar att de just missat en husaffär.

- Nu måste vi börja om igen. Mäklar-Bob kommer att göra mig till buddist innan det här är klart.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut