Vi träffas i den stora ledamotssalen, två trappor upp på Musikaliska akademien i Stockholm där Gustav III blickar ned från en oljemålning på kortväggen. I hörnet av salen står en svart flygel och väntar. Här ska Nina Stemme om en stund repetera några stycken av Berlioz, Weill, Rachmaninov tillsammans med pianisten Matti Hirvonen inför veckans sommarnattskonsert på Nationalmuseum i Stockholm.
Redan i trappan upp till den vackra salen ber hon om ursäkt för om hon verkar förvirrad på grund av dygnsrubbning. Hon har just kommit hem till Stockholm igen efter två månader på operan i San Francisco i USA där hon sjungit Brünnhilde i Wagners ”Valkyrian”. I recensionerna talas om ”kvinnomakt” och ”superb sång”.
Vägen till framgångarna har varit snirklig för Nina Stemme. Under de nio år som hon gick på Adolf Fredriks musikskola gjorde det bokstavligen ont när hon skulle sjunga.
– Varje gång vi sjöng i kören fick jag ont i halsen. Men jag vågade inte säga något om detta till någon. Jag var otroligt blyg på den tiden. Hellre satt jag tyst än att jag skulle sjunga ensam inför klassen. Jag vägrade när läraren bad mig om det. Jag rodnade ända upp till hårfästet.
Det var efter grundskolan, under ett gymnasieår i USA 1980–81, hon fick sitt genombrott som sångerska då de tidigare mentala låsningarna plötsligt släppte. Hon var 17 år och utbytesstudent på MacLean Public High School i Virginia.
Med sig i bagaget hade hon förutom sitt dåliga självförtroende också sin altfiol och körerfarenheterna från Adolf Fredriks musikklasser och en växande längtan att sjunga solo.
– Jag tror att trollet försvann i USA. Plötsligt kände jag att jag dög. Att jag var bra på att sjunga. Det var alltid, alltid tävling om vem som var bäst. Samtidigt var det en generös stämning där vi stöttade varandra och gav beröm. Och det passade mig utmärkt, berättar hon.
Sakta började Nina Stemme avveckla altfiolen och pianospelet. Kvar fanns ett nästan fysiskt behov av att stå ensam på scenen och bara få sjunga opera.
Problemet med smärtan i halsen fanns dock kvar – även i USA. Lösningen på det problemet hittade Nina Stemme i Sverige genom samarbete med olika sångpedagoger och genom att studera hur andra behandlade sin röst.
– Birgit Nilsson kunde konsten att nå ut med rösten till publiken. Jag sjöng tillsammans med henne i Västra Karups kyrka i Skåne och hörde knappt hennes röst trots att vi stod intill varandra på scenen. Men min man som satt ute i publiken hörde dock bara henne. Den tekniken har jag nu börjat lära mig.
Med det stärkta självförtroendet och den nya sångtekniken tycktes vägen ligga öppen för hennes operakarriär. Men inte riktigt. Nina Stemme hade hamnat i facket mezzosopran som inte fungerade så bra för hennes röst.
Så det blev nya lektioner hos nya sångpedagoger. Och ett par månader innan hon skulle söka in till Operahögskolan bytte hon röstfack och blev lyrisk sopran.
– Jag sökte, och kom in, på Operahögskolan år 1990 – som sopran. Nu fick jag sjunga grevinnan i Mozarts ”Figaros bröllop”, Mimi i Puccinis ”La bohème” och Madame Butterfly. Det var underbart.
Våren 1993 fick hon första pris i Plácido Domingo-tävlingen i Paris som avslutades med att hon gjorde en bejublad konsert tillsammans med Domingo på Bastiljoperan. Egentligen hade hon tänkt hoppa av tävlingen på grund av magsjuka dagen före semifinalen, men juryn ville till varje pris ha med henne och bokade in ett nytt möte.
Efter examen på Operahögskolan 1994 har Nina Stemme sjungit på de flesta stora operascenerna i Europa. Wien och Zürich är något av hemmaplan för henne – fast hon har familjen här och är skriven i Stockholm.
– Trots att jag bor i Stockholm har jag faktiskt inte sjungit så mycket här. Efter Cherubino i ”Figaros bröllop” 1994 blev det i alla fall Isolde och Sieglinde på Stockholmsoperan. Kalendern har sedan dess varit full.
Göteborgsoperan har en särskild plats i hennes hjärta eftersom det var där hon 1995 slog igenom som operasångerska i ”Madame Butterfly”. Då stod det i tidningarna att folk satt och grät i salongen när hon sjöng den stora längtans-arian om hur underbart det skulle bli när hennes (svekfulle) älskade skulle komma tillbaka till henne.
Hur får du ihop privatlivet med allt resande?
– Mina barn är 11, 14 och 16 år. När de var små bodde vi hela familjen i Köln. Min man tog det stora ansvaret för arbetet hemma. Han är scenograf och fick tacka nej till jobb under de åren vi bodde utomlands. Nu börjar barnen bli stora, men det har varit ett pussel att få ihop privatlivet.
Just nu är hon inbokad till och med år 2016 med ett 40-tal operaföreställningar och konserter per år.
– Jag vill inte boka längre fram i tiden. Jag vet inte vem jag är om så många år framåt. Måste passa på att vara mer med familjen men också repetera in nya roller. Vi får se.
Har du några ambitioner, likt Malena Ernman, att rocka loss lite och sjunga pop?
– Nej, faktiskt inte. Det får hon gärna göra. Varför ska jag försöka göra det andra kan göra bättre. Nej, det är inget för mig.
En del framgångsrika operasångerskor blir divor. Har du några sådana böjelser?
– Oj, jag är nog mer ”divig” hemma än på jobbet, om jag ska tro en av mina tonårsdöttrar.
Men jag kan sätta ned foten när det behövs på repetitionerna. Jag är på en sådan nivå i det här yrket att jag närmast har en skyldighet att reagera om något är fel.
Och, medger hon, det där trollet som försvann i USA – riktigt borta är det inte. Självkritiken finns hos henne som ett ständigt gnagande krav på att göra allting bättre och bättre.
– Numera känner jag mig lite lugnare när jag hör det där trollet viska i mitt öra igen att jag inte räcker till. Nu vet jag vad jag kan och vad jag borde kunna göra bättre. Det har nog med artisteriet att göra att aldrig vara riktigt nöjd med det man gör. Det är det som driver mig framåt.
Sedan är det dags för repetitionerna att börja. Hon ber oss då gå. Hon vill först sjunga upp sig i lugn och ro utan publik.
Kanske är det trollet som viskar att röstövningarna inte alltid är så kul att lyssna på för utomstående.