För Visby-duon Noisebud var Franz Schuberts stråkkvartett ”Döden och flickan” ett omedelbart val när de skulle remixa ett klassiskt mästerverk för DN.se.
Ljudmakaren Sol Andersson och elektronmusikproducenten Johannes Ahlberg i duon Noisebud är båda från Stockholm men bor nu i Visby på Gotland där Sol går tonsättarskolan och Johannes är vaktmästare på Tofta.
Johannes lade sin cello åt sidan vid tolv års ålder och byggde sig sin första studio där han fick förena teknik med musik medan Sol har sjungit i kör, utbildat sig i sång och tagit examen på EMS ( Elektronmusikstudion i Stockholm). Noisebud tycker att det intressantaste och mest utmanande som hänt inom den nutida musiken de senatse decennierna har skett inom den elektroniska musiken. Och att ”det är dags för konstmusiken att komma ut på gatan igen, där den en gång hörde hemma”. Nu har Noisebud gjort en remix för DN.se av Franz Schuberts stråkkvartett ”Döden och flickan” från 1826 som ingår i DN:s samling av 25 klassiska mästerverk.
Varför valde ni Schuberts stråkkvartett "Döden och flickan" för er remix?
– För Johannes var det nåt omedelbart, säger Sol. Han såg möjligheten i de upprepade dramatiska stegringarna, de ideliga kontrasterna mellan spänning och avspänning som också är kärnan i technon. För mig fanns det mer av respekt och kärlek. Skall jag verkligen ge mig på denna stora musik? Och av de två attityderna blev en fruktbar mix tycker vi.
Stråkkvartetten är ju baserad på en av Schuberts sånger som handlar om döden som lockar en flicka med att vagga henne till sömns i hans armar. Men er remix är inte lika mörk. Varför?
– Nej, vi har nog tonat ner lite av tragiska och istället plockat fram det farligt ljuvliga som också finns där. Som i ett hat-kärleksförhållande. Johannes hörde också genast beatet som finns gömt i originalet, sen var det bara gå loss.
Hur har ni jobbat med formen?
– Vi har använt oss av de första fem minuterna i första satsen, men gjort lite ommöbleringar. Halverat tempot för att få utrymme för ett sväng och förstärkt dynamiken för att skapa en känsla av vers och refräng. Det är ju en hit, men den skevar ur och skevar ur ännu mer innan den, nästan, kommer på banan igen. Man kan kalla det för en slags bågform.
Det dyker upp en del märkliga ljud, varifrån kommer de?
– För det första så gillar vi det dissonanta så det var viktigt för oss att "stämma ur" Schubert med hjälp av en synt, att förvrida musiken lite från det vältempererade - som ju bygger på hur pianot är stämt. Med detta ville vi förstärka oron och framåtdriften i remixen. Sen ville vi ha med ljud som dyker upp likt främmande organismer. De är alla processade ur originalet och har flltrerats tillsammans med brus och oljud för att komma åt den underliggande obehagskänslan. Ett obehag med lustafaktor.