Vad betyder Debussys ”La mer” för dig?

–Det är ett stycke som jag hört enda sen jag var liten och är ett av de få klassiska orkesterverk som jag fortfarande gillar, säger Sol Andersson. Som fascinerar med att vara så komplext och ändå låta så vackert. Utom slutet som jag tycker är lite för tidstypiskt storslaget och inte alls är lika tidlöst som resten av musiken.

Hur fick det er att tackla ert eget slut?

– Ja, vi gjorde också ett tidstypiskt slut som jag tror att många kan känna igen och kanske le åt, fast mer vill jag inte säga. Men jag kan erkänna att jag ett tag verkligen undrade hur fan vi skulle sluta.

I er remix av ”La mer” är det mycket man känner igen från originalet, mycket mer än i er Schubert-remix. Varför då?

– Jag kände att jag ville ta fram och förstärka det hos ”La mer” som påverkat mig mest, snarare än att addera och förvränga eftersom verket är så fantastiskt som det är – trots att det är skrivet för orkester vilket är en styggelse i sig - ha ha ha!

Berätta mer om hur ni arbetat?

– Det viktigaste var tanken på att behålla flödet och strukturen trots att vi skulle skära ner verket från cirka en halvtimma till ungefär fem minuter. Element från all de tre satserna finns också med fast med förskjutningar. Ett tag spelas första och andra satsen samtidigt medan den tredje satsen fått en mer elektronisk karaktär. Och i slutet kan det låta som en skum form av sång som inte riktigt går att placera, kanske som valsång.

Det blir också riktigt hotfullt en bit in. Är skönheten farlig?

– Ja, i det som förför och lockar finns också något hotfullt. Ett okänt djup som hotar att dra oss med sig. För hur mycket vi vill kan vi inte kontrollera de krafter som råder utanför eller inom oss själva. Efter att ha mött den här musiken vill man pusta ut, tänka att man lever och förhoppningsvis vilja ta en tur till.