Jag och Conor Deasy, den vattenkammade sångaren i The Thrills sitter längst fram och stirrar på ett obegripligt diagram som visas på en overhead. Det är svårt för mig som inte har en universitetsexamen i matematik i alla fall. Men de andra i rummet nickar entusiastiskt och har inga problem med att följa forskarens utläggningar. Men så är de ju nördar också, även om de vanligtvis passerar som professionella showbiz-människor.
Vi befinner oss hemma hos 30-åriga Roni Brunn i en lägenhet i Beverly Hills. Hon är musiker och designer, men också grundare av Los Angeles exklusiva Math Club, som har möte just i kväll. Föreläsaren, den långsmale, rödhårige forskaren Luke Barrington har rest hit från universitetet i San Diego, för att berätta om sin försök att göra matematiska formler av musik, för att i sin tur kunna klassificera i stort sett varenda låt i världen i ett gigantiskt datorprogram. Med hjälp av diagram och tabeller förklarar han hur. Nördarna nickar och ler. Vissa skriver saker på sin bärbara dator. Andra smuttar på en Margharita.
Vanligtvis jobbar de flesta av matteklubbens medlemmar inom nöjesindustrin. Flertalet har välbetalda jobb inom teve, men här finns också musiker, skådespelare, formgivare, journalister, dokumentärfilmare och en professionell operasångare. De flesta har hög utbildning med naturvetenskaplig inriktning i bagaget. Många har gått på Harvardsuniversitet.
- Folk som gillar böcker har sina bokcirklar, men för oss som gillar matematik är det inte så lätt att umgås på samma sätt, säger ordförande Roni Brunn, som själv har en ekonomexamen från Harvard.
- Matteklubbens mål har aldrig varit att "få in lite matte i vardagen", utan att vi verkligen ska utmana sig oss själva intellektuellt för en gångs skull. Det är någonting folk saknar, och jag med.
En av medlemmarna är Stewart Burns, en av de mest framstående manusförfattarna till "Simpsons". Han har föreläst om tv-seriens gömda mattereferenser. David X Cohen, mannen bakom den tecknade humorserien "Futurama", har pratat om sannolikhetsteorier. Föredragsämnena kretsar alltid kring matematik, men får gärna handla om en specifik företeelse eller en ny, spännande vinkel på ett problem.
Roni Brunn är mest stolt över att ha haft dr Ronald Graham som gästföreläsare. Han är en av världens främsta matematiker, mest känd för det som kallas Ramseyteorin där han 1977 angav ett stort tal som en övre gräns för en lösning till problemet. Talet har blivit känt som det största tal som seriöst använts i ett matematiskt bevis och kallas Grahams tal.
- Vi får massor av förfrågningar från folk som vill hålla föredrag för oss, förklarar Roni Brunn. Vi tvingas tacka nej. Senast var det en advokat som ville prata om hur man kalkylerar fram mesta möjliga stämningsbelopp. Jag avböjde. Vi vill ha utmanande matte, inte mer underhållning.
Man får inte missta matteklubben för ett utslag av ironi. Tvärtom, dess medlemmar har ingen anledning att vara ironiska. När Roni Brunn säger att hon vill ha utmanande matte så menar hon det. Klubbens medlemmar må ha anmärkningsvärda jobb, med ännu mer anmärkningsvärda löner men det betyder inte att de känner sig stimulerade alla gånger. Det betyder heller inte att de trivs bäst med att tillbringa sina helger på något av Los Angeles nöjesetablissemang eller mingla med kändisar på Chateau Marmont. Matteklubbens medlemmar trivs bättre bland sina överintelligenta gelikar med ett skolblock med rutade sidor än, säg, i den trendiga baren på The Standard. Genom sina jobb får de pengar och kanske också utlopp för kreativitet men de saknar den akademiska världens utmaningar. Eller, de saknar utmaningar, helt enkelt.
- Förra gången hade vi ingen föreläsare, vi satt bara i grupper och utmanade varandra med olika mattetal, berättar en söt, asiatisk tjej som jobbar som producent på en tv-kanal. Simpsonlaget vann. Det var jättekul! Hon berättar vidare att hon gillar att komma till matteklubbens möten för att det får henne att känna sig "dum igen".
- Allt annat i mitt jobb och i mitt liv är så kontrollerat. Det är mitt jobb att se till att det är så. Men här kan jag känna mig lite dum, eftersom jag måste tänka efter ordentligt för att förstå. Jag kunde lösa avancerade mattetal med lätthet i college, men nu kan jag det inte alls längre. Man påminns om att man blir dummare, fast man tror att man bara blir smartare, och det är viktigt för mig att komma ihåg.
Roni Brunn berättar att hon aldrig trodde att det skulle dyka upp så många medlemmar till ett möte utan föreläsare, bara matteproblem och löften om alkohol till vinnarlaget, men det gjorde det. Mötet började precis som de brukar göra: med cocktailar och snacks. Oftast är man hemma hos någon av medlemmarna som turas om att vara värd eller värdinna. Man småstartar ute vid poolen eller i vardagsrummet innan det är dags för kvällens föreläsning som oftast avslutas med en lång frågestund. De som vill hänger kvar efteråt och fortsätter att diskutera i små grupper.
- När Stewart Burns höll sitt föredrag dök det upp närmare femtio personer, konstaterar Roni Brunn. Det är rekord. I kväll är det säkert trettio här, det är också bra.
Den relativt hemliga klubben har funnits sedan 2002. Brunn har aldrig annonserat efter medlemmar, det har skött sig självt. Numera får hon förfrågningar från folk som vill vara med nästan varje vecka.
Luke Barringtons föredrag är över och han har övergått till att svara på frågor. Någon frågar om programmet kan skilja på manlig och kvinnlig sångare (svaret är nej), någon annan frågar om koordinatorer och ber att få se diagrammet igen. Conor Deasy säger att han gillade Barringtons föredrag, han tycker att det är intressant med matematik och musik. Frågestunden håller på länge, Luke ser trött men glad ut när han äntligen får sätta sig ned och pusta ut. Han öppnar en öl och säger: "Jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan entusiastisk publik! Det här är nästan bättre än att föreläsa för mina studenter."