Den klassiska musikscenen är som en hyperintensiv parallellvärld. I alla fall för den som utgår från ett pop-centrum, och bara råkar få en slumpvis cd i julklapp då och då, med "Highlights from the opera".
Bara en sådan här sak förvånar mig, som just står utanför och tillfälligtvis tittar in i den klassiska parallellvärlden: När klarinettisten Martin Fröst blev konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Vinterfest, åkte internationella kritiker och musiclovers till Dalarna för att se och höra honom och hans kolleger spela under fyra dagar. Den sortens hängivenhet finns inom varje genre, men just i konstmusiken finns en speciell kombination av skinnbandskonservatism och supporterkultur redo att dra dit där det händer.
Själv får jag en treminuterskonsert av Martin Fröst i hans lägenhet på Södermalm. Han spelar för fotografens bilder, och de första överlevnadsleende tonerna från Mozarts klarinettkonsert petar sig ut till köket där jag sitter. Som alltid blir jag träffad i bröstbenet av klarinettkonserten.
Jag blir gråtfärdig varje gång jag hör Mozarts klarinettkonsert. Men den kanske är lite sönderälskad i din värld?
- Nej, nej! Första gången jag spelade klarinettkonserten med en orkester blev jag helt skakis, det var så emotionellt. Mozarts musik går ju rätt in, den tar inga genvägar. Jag tröttnar inte på att spela klarinettkonserten, eller på att förbereda mig inför den.
Du har kallat Mozarts musik "oegoistisk". Vad betyder det?
- Oegoistisk... Jag tror att Mozart skrev den musik som fanns inom honom. Samtidigt var den på något sätt frånkopplad från hans ego. Särskilt det han skrev mot slutet av sitt liv, när hans uppburna tid var över, var det som att han blev sig själv som allra mest, personlig och universell på samma gång.
Karin Mamma Andersson, som också är nominerad till Dagens Nyheters Kulturpris, har haft ett nära förhållande, i huvudet, till vissa av de döda mästarna inom konsten. Har du fantiserat om Mozart?
- Inte fantiserat, just. Men genom åren har det funnits någon barnsligt positiv känsla där, som en kontakt. Framför allt upprepar jag ju honom genom musiken, han lever igenom sina verk om och om igen. Där finns nog den starkaste känslan för Mozart, i pånyttfödelsen. Jag tror ju inte egentligen att det finns något sådant som autentiska klanger, som kan återskapa ljudet från hans samtid, men jag spelar på en bassettklarinett som var den klarinett han komponerade för. Det är mest för registrets skull. Ändå kan jag ha vissa fantasier om att hitta just den klang Mozart ville åt.
Jag har lite dålig känsla för väldigt atonal modern klassisk musik. Hur lär man sig gilla sådant som man spontant inte tycker låter tillräckligt fint?
- Du ska lyssna till det som berör dig! Det är inte ditt fel om du hör något du inte tycker om. En del av ansvaret ligger ju hos oss musiker, vi måste vilja nå vår publik. Det fungerar inte att stå för sig själv och spela.
- Men många lyssnar på modern musik med någon sorts föreställning om att man skall förstå den, i stället för att förutsättningslöst höra. Själv utgår jag ifrån att jag ska bli träffad av något i musiken, annars får det vara. Och jag lovar att det finns moderna verk som du kommer att bli alldeles brädad av. Geniet Mozart skapade klarinettens röst med sin konsert. I dag ger tonsättare som Thomas Adès, Magnus Lindberg och Kalevi Aho mitt instrument nya röster och nya spelsätt.
Även om klassiska klarinettstycken av kompositörer som Mozart, Carl Maria von Weber och Carl Nielsen utgör den mesta delen av hans repertoar, så vill Martin Fröst alltså spela roll för introduktionen av ny musik. En del av uppmärksamheten kring honom handlar om att han iscensätter sina framträdanden, att sådant som rörelse, ljus, och spel i ansiktet, får vara betydelsebärande. Han har spelat Anders Hillborgs "Peacock tales" över hela världen, och samarbetar just nu med Sven-David Sandström, som skrivit en ny sorgemarsch: "Marche Funèbre - Be still my child." Martin Fröst både spelar och reciterar i verket.
- Recitationen är svår för mig. Men i konservativa kretsar uppfattas jag som en gedigen musiker, därför törs jag flytta fram gränserna. Och jag måste göra sådant som ruskar om mig som konstnär. Jag gillar att stå med ena foten i fiaskot och den andra i konstnärlig triumf.
- Jag skulle kunna åka världen runt och enbart spela vissa särskilt älskade klassiker. Men på sikt skulle det innebära slutet för den klassiska musiken.
Han kommer på att mitt problem med sådant jag slarvigt sammanfattar som jobbig tolvtonsmusik, kanske kan överbryggas genom liveupplevelsen; "Modern konstmusik är inget jag själv lyssnar på till frukost".
Född 1970 är han fortfarande en ung världsstjärna i sitt sammanhang, även om han också är en av världens mest efterfrågade solister. På konservatorierna förhåller sig blivande heltidsklarinettister till Martin Fröst. Ändå blir han lite generad över att behöva beskriva vad som är det speciella, eller till och med ojämförliga, i hans klang.
- Något ömtåligt... febrigt, kanske& det här är genant att prata om!
I stunden förstår jag inte varför det skulle vara något annat än en rent musikteknisk analys, som väl inte kan vara pinsam för en klarinettist att ge sig på. Men när jag läser igenom mina anteckningar funderar jag på om det är för att klangen också återspeglar något i den som spelar.
- Blåsinstrument handlar ju om luft och andning, det är en del av kroppen på den som spelar. Jag har definitivt något subtilt. Och mycket motstånd.
Han förklarar motstånd som något kompositören skriver in i stycket, att där kan finnas en kraft som vill någonstans. En riktning i frasen, som den som spelar kan välja att stanna kvar i, att inte spela förbi motståndet och "låta allt välla ut på en gång".
- Det jag beskriver som mina kvaliteter kan också vändas mot mig, som en brist: jag kan vara för subtil, och skulle säkert kunna spela mer rakt på.
Under de veckor vi har kontakt för att bestämma intervjutid, ändra tid, se till så att han kan nås för eventuella nya frågor som dyker upp, hinner Martin Fröst spela i till exempel San Francisco, Amsterdam och Köln. Han har ungefär 100 konserter om året och vet vad han ska göra, på datumet, flera år framöver. Medan vi pratar har knappt två månader gamla dottern Matilda sin kvällsskrikperiod på andra sidan köksdörren.
- Jag skulle kunna spela ihjäl mig själv om jag ville, det är lätt ordnat när man har en karriär som solist. Så jag försöker att inte sprida mig över för mycket samtidigt. Samtidigt som jag lever på de ögonblick av magi som jag får av konserterandet, blir det allt viktigare med den fattbara vardagen, att få vara med min familj.
I "Gösta Berlings saga" låter Selma Lagerlöf Marianne Sinclair tala om "själviakttagelsens förunderliga ande". Marianne Sinclair beskriver hur hon har svårt att vara närvarande i livet, att hon är kluven i två, där den ena halvan hela tiden har ett utifrånförhållande till den andra halvans liv i stunden.
- "Själviakttagelsens förunderliga ande" är vad jag är rädd för. Att den förtrollade känslan i spelandet ska försvinna, och ersättas av redovisning av musikstycken. Det är då nervositeten kommer, en rädsla för att inte kunna ge liv åt det jag gör.
Det är den dåliga formen av nervositet, den som startar i simultana recensioner av den egna insatsen. Samtidigt beskriver Martin Fröst en annan sorts nervositet, som han alltid har inför sina konserter: en exalterad, fokuserande nervositet.
- Då ligger skapandet i något slags blodrött fokus. Det känns ofta oerhört skört, riskabelt och intensiv, nuet är så flyktigt i musiken. Spelandet känns aldrig safe, och det är jag glad för.