– Jag måste ha kontakt, märker jag, känna vibrationerna från saxofonen. Det får mig att må bra. Man tar det för givet, men när jag har varit för långt från en saxofon ett tag kan jag få en ny, speciell relation igen, bara känslan när jag tar i den.
Han fuktar röret av fransk bambu några gånger, låter fingrarna rassla över klaffarna och tar ett lågt C.
– Ibland är jag fokuserad på tonbildningen, ibland på helt andra sound. Du vet, det finns udda grepp på saxofonen, där man kan få fram sjok av toner, hela ackord.
Fredrik bjuder mig och de toleranta grannarna på en D-durtreklang.
– Eller så här, lite mer mistlursaktigt.
Ett vackert bröl fyller rummet.
– Den fungerar med oktav också!
På väggen hänger familjens gitarrer. Den minsta, knallblå, är tvååriga dottern Edits.
Cool Candys hette ett av Västergötlands populära dansband på sjuttiotalet. Där spelade pappa Håkan Ljungkvist saxofon, när han inte arbetade som musiklärare. Radhuset i Lidköping var möblerat med instrument. Både farfar och farfarsfar var drivna spelmän på fiol.
För Fredrik Ljungkvist var frågan egentligen aldrig om, utan vad han skulle satsa på inom musiken.
Fredrik var nio år när han prövade altsax första gången, men där fanns också elgitarren. Redan på mellanstadiet hade han och kompisarna ett rockband. De kallade sig The Flash och körde covers på Beatles, Rolling Stones och Chuck Berry.
I femman fick han sin första stora musikaliska kick på scen. Platsen var Råda gymnastiksal i Lidköping, musiken ”Twist and shout” med ljusa gossröster.
– Det var så häftigt. Den där sköna nervositeten innan, när jag vaknade på morgonen. Pirret. Dagen efter minns jag att jag svävade på moln för att det var så uppskattat, säger Fredrik Ljungkvist.
– Musik måste bygga på passion och inspiration, men ibland blir den som vilket jobb som helst. Det kan skrämma mig ibland och då brukar jag tänka på den där spelningen i femman, första kontakten med en publik.
Dansbandsmusiken var levebröd, inget man lyssnade på frivilligt. Den hållningen skulle gälla för både far och son. Skivsamlingen hemma var voluminös, med tonvikt på jazz. De åkte ofta på jazzkonserter och åttiotalet var en tid då även världsstjärnor som Stan Getz spelade i lilla Lidköping.
Fredrik lyssnade mycket på Beatles och Jimi Hendrix. Han säger att han kunde sitta i timmar och nöta in rockfraser på gitarren. Den smidigheten i fingrarna fick han nytta av även på saxofonen. I nian hade han hunnit bli vass på båda instrumenten. Det stod och vägde. Då hörde lokala dansbandet Beles av sig. De behövde en tenorsaxofonist.
– Jag kände mig otroligt ambivalent, för jag gillade inte dansbandsmusik. Men jag spelade med dem i två år. Det betydde jättemycket. Jag fick in en rutin och kunde fokusera på mitt sound. Det var ödmjuka musiker och en otroligt positiv publik, men inte mycket utrymme för improvisation.
– Jag fascineras av improvisation, det har följt mig hela livet. Kanske för att min pappa från början lärde mig spela efter örat. Noter – det fick jag kämpa ganska länge med, bekänner han.
En sommarkurs i jazz på Ingesunds musikhögskola avgjorde saken. Fredrik kom hem ”som berusad” och betade sen av de givna utbildningarna i högt tempo – Skurups folkhögskola och Musikhögskolan. Han var inte ens 24 år fyllda när han var klar. Men enligt Fredrik har hans jazzskola handlat lika mycket om viktiga musikaliska möten. Han nämner trummisen Fredrik Norén, i vars band han spelade några år. Han nämner också mötet med Per Texas Johansson, som släpade nästan lika många saxofoner som Fredrik till konserterna de år de spelade tillsammans.
– Jag vill möta musiker som är hungriga. Vi söker oss kanske till varandra. Det är ju det som för en framåt, aptiten på musiken. Liv, liksom.
Du får mycket beröm för din avancerade teknik. Hur har du nått dit?
– Kanske genom att det inte är tekniken som har drivit mig mest med saxofonen, utan uttrycket. Vill man tillräckligt mycket med uttrycket kommer den nödvändiga tekniken automatiskt, känns det som. Tekniken ska inte märkas, inte skina igenom. Men man ska vara i bra form.
Hur vet du att du är i form?
– Jag har en bok med transkriberade Bachetyder. Om jag kan spela vissa av dem är jag i form. Fingrarna är oftast med, men är man otränad kan man få väldigt ont i läpparna och käkarna tar stryk. Det pyser luft ur mungiporna om man inte har bra läppmuskulatur.
– Men jag brukar aldrig stå och nöta teknik. Jag gillar att gå in i ett meditativt tillstånd i övningsrummet, ungefär som på en konsert. Jag vill hela tiden hitta ett slags ”här och nu”- upplevelse i musiken, förklarar Fredrik.
Han är uppe i elva saxofoner nu, alla storlekar från sopranino till baryton. Tenorsax är huvudinstrumentet. På senare år har klarinetten avancerat till andraplatsen. Det lär överraska kompisarna i Lidköping, som säkert minns klistermärket ”Klarinettfri zon i Norden” på Fredriks saxofonfodral. Numera uppskattar han klarinettens ”träigare ton” och känslan i ett instrument som inte äter upp allt ljud runt omkring.
– För mig är det också en kick i sig med ett instrument jag inte behärskar än. Det är lätt att man latar till sig annars.
Kännarna listar millennieskiftet som en brytningstid i yngre svensk jazz. Då tog improvisationsjazzen några rejäla kliv framåt på den svenska scenen, med saxofonisten Mats Gustafsson som drivande kraft. Fredrik Ljungkvist har i det sammanhanget beskrivits som ett slags brobyggare. Han har ett ben såväl i den mer traditionella jazzen som i den modernare improvisationsmusiken.
Själv har han kallat sin jazzmusik ”en balans mellan fritt och bundet”.
– Även om det kan kännas abstrakt för en lyssnare så strävar jag alltid efter ett tonalt centrum. Ibland kan man ge sig ut på tripper i jazzen och bara låta fingrarna gå utan att ha koll på vad man gör, men jag vill hela tiden relatera till någonting.
– Det oförberedda och fria inslaget i musik har alltid lockat mig, vad ska hända nu? Man har sitt språk, sin bank av toner och sina melodier i kroppen. Improvisation är för mig förmågan att kunna kasta om den där banken, överraska både sig själv och publiken.
Är det inte svårt att hitta rätt?
– Det handlar mycket om tillit. Jag har ju musiker runt omkring och vi kan ge varandra stötar, inspirera varandra som i en dialog. De mest obekväma upplevelserna på scen är när man känner sig ensam, innesluten i sitt eget skal. De skönaste stunderna är när kommunikationen flödar i musiken.
Du har också komponerat över hundra låtar. Står kompositionen i motsats till improvisationen?
– Nej, jag brukar använda kompositionen som språngbräda ut i detta okända. Den ska ge nycklar till en typ av improvisation, färga av sig på det som händer sen.
De senaste nio åren har Fredrik spelat i norsksvenska jazzkvintetten Atomic, som räknas till världens främsta jazzband. Han har också egna jazzkvintetten Yun Kan 5, som bildades när han blev 2004 års Jazz i Sverige-artist. Bandnamnet var ett försök att ge asiatisk touche åt smeknamnet ”Ljungkan”, som han hatade under skolåren i Lidköping.
Själv beskriver han Atomic som ett ”mer energikrävande” band, med ett starkare jazzsound, och Yun Kan 5 som ”melodiös nordisk frijazz”. Båda grupperna har gett ut flera skivor och i mars kommer Atomics sjätte – en liveinspelning från konserterna på Teater Lederman i oktober 2009.
– Det står ofta att jag har mycket energi på scen. Då tror alla att jag spelar med hög volym, men energin finns också i det stillsamma.
Han smakar på orden.
– Närvaroenergi, kanske.
Har du några drömprojekt?
– Jag skulle vilja spela på ett och samma ställe i två veckor, med samma band.