Överutbildade übernördar eller lärarvikarier i kemi. Engelska electroindiepopbandet Hot Chip har beskrivits på många sätt. "Så länge folk gillar vår musik får de skriva vad de vill om vår stil", säger de till Fredrik Strage.
Tidningen The Guardian beskriver Hot Chip som lärarvikarier i kemi, enligt Mojo ser de ut att vara "mer lämpade att studera bananflugans livscykel än att spela i ett band", The Observer kallar dem "överutbildade electropop-übernördar", Uncut konstaterar att de är "nördar från sydvästra London" och The Word jämför dem med vetenskapsmannen Brains i dock-tvserien "Thunderbirds".
- Ärligt talat skiter jag i vad de skriver, säger keyboardisten och programmeraren Felix Martin. Så länge folk gillar vår musik får de tycka vad de vill om vår stil. Vi försöker inte se ut som nördar. Vi försöker inte se ut som ett rockband heller. Några av oss har inte brytt sig om att skaffa kontaktlinser. Vad är problemet? Vi är väl inte de första artisterna som ser lite nördiga ut? Se på Elvis Costello och Devo.
2006 gjorde Hot Chip succé med sitt andra album "The warning", en knasig mix av electro och indiepop. Uppföljaren "Made in the dark" är om möjligt ännu mer splittrad: å ena sidan yster dansmusik som spänner mellan techno och reggaeton, å andra sidan introverta singer/songwriter-ballader. Hot Chip lyckas inte smälta samman delarna till en lika suggestiv helhet som LCD Soundsystem, ett amerikanskt band med liknande idéer, men det är svårt att motstå discorefrängen i "Ready for the floor" eller de dagiskulörta syntarna i "Wrestlers". Bandet har ofta ett naivistiskt, snudd på barnsligt, sound.
- Jag tycker inte att vi låter så barnsligt längre, invänder Felix Martin. På förra skivan använde vi små xylofoner och leksaksinstrument. Nu har vi spelat mer tillsammans som liveband. Vi låter tyngre. Låtarna på skivan har växt fram medan vi turnerat i ett och ett halvt år. Vi har spelat dem både på konserter och när vi dj:at. Vi vet att de håller.
Hot Chip förbereder just nu vårens spelningar. I fjol uppträdde de bland annat på Glastonburyfestivalen där Felix bloggade att det var för mycket barnvagnar. Han saknade alla "tonåringar som hotade folk med eldkastare byggda av sprejburkar och tog fem pund betalt för att släppa in folk genom hål i stängslet".
- Förr kunde alla sorters människor mötas i Glastonbury. Nu har det blivit så slätstruket. Man släpper bara in en artig medelklasspublik. Alla är lika artiga och medelklass som jag.
Är det inte dags att släppa idén om att rockfestivaler ska vara upproriska?
- Det handlar inte om det. Det handlar om att folk från olika samhällsgrupper ska kunna mötas. Jag byggde aldrig eldkastare av sprejburkar, jag var livrädd för killarna som gjorde det, men det kändes som om vi delade någon sorts gemenskap. De flesta artister tröttnar på rockfestivaler. Jag gillar dem fortfarande. I sommar kommer jag att ligga där i leran igen.
Varför tror du att så många svenskar gillar Hot Chip?
- Vi gjorde vår första utlandsspelning på Acceleratorfestivalen i Stockholm. Jag kände direkt att vi fick bra kontakt med folket där. De var exalterade på ett sätt som Londonpubliken aldrig blir. Här är alla så pretentiösa och ängsliga. De ser sig över axeln för att kolla om det är tillåtet att tycka att något är coolt.
Det säger man om publiken i alla huvudstäder i hela världen.
- Jo, men när vi spelade vår musik i Stockholm dansade folk verkligen som tokar. Det var den reaktionen vi letade efter. Vi vill att folk ska ha kul. Inte bara oroa sig för hur de ser ut i håret.