Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Nu finns gayfrågor på agendan

Gulara och Vugar framför Crystal Hall-arenan.
Gulara och Vugar framför Crystal Hall-arenan. Foto: Jessica Gow
Azerbajdzjans unga tittar mot ­Europa. DN:s Hanna Fahl har träffat feministen ­Gulara och homosexuelle Vugar som tror på evolution i sitt hemland.

Gulara ville röka cigarretter utomhus. Det var så hon blev feminist. I flera år hade hon gömt sig på toaletter när hon ville ta en cigg, det var litet och trångt och stank därinne när hon rökte. Men om hon gick ut på gatan och rökte offentligt trodde folk att hon var prostituerad.

– Som kvinna kan man dricka alkohol offentligt, på bröllop och så, men om man röker ses man som en hora. Det känns hemskt, säger Gulara.

Men en dag bestämde hon sig bara för att det var nog. Varför skulle hon gömma sig? Det var ju hennes val, ville hon röka skulle hon få göra det.

– Jag tänkte att jag ska stödja and­ra tjejer, även om det bara handlar om rätten att få röka. Jag ville förändra saker i min omgivning. Jag ville börja med mig, min familj, mina vänner, mina studiekamrater ...

– Cirkeln blir större och större, fyller Vugar i.

Vugar är Gularas bästa kompis. De är båda i dryga tjugoårsåldern och uppvuxna här i Baku. Vi sitter inne på mitt hotellrum, trots att det är en fantastisk sommarkväll. Vugar är nämligen gay, och både han och Gulara är aktiva i nätverket Free LGBT Azerbaijan som arbetar för hbtq-personers rättigheter i landet. De ställer gärna upp på intervjuer, tycker att det är viktigt, men de vill inte prata där någon kan höra. Ungefär hälften av alla homosexuella män och en tredjedel av de lesbiska i landet har någon gång utsatts för våld, berättar de.

Vugar är halvöppen med att han är gay. Om någon frågar rakt ut så svarar han. Oftast. Om den som frågar inte verkar vara väldigt patriotisk, eller väldigt religiös. Om han inte anar att följdfrågorna kommer att vara fientliga. Hans mamma är psykolog och hans pappa ingenjör, och de är mycket mer toleranta än den genomsnittliga azerbajd­zjaniern, säger Vugar. Och de vet nog att han är gay, innerst inne.

– Men de har aldrig frågat. Kanske för att de föredrar att inte veta.

– Att vara gay är att inte vara en man, att inte ens vara en människa. Man är likställd med en katt eller en anka, säger Gulara.

Det finns en stark vilja hos särskilt den unga generationen azerbajdzjanier att närma sig Europa. Och just nu, de här veckorna, har Europa närmat sig Azerbajdzjan. Ute på gatorna myllrar det av tillresta turister och journalister. Och saker har faktiskt förändrats lite grand sedan Azerbajdzjan vann Eurovision Song Contest för exakt ett år sedan, säger Gulara. Detaljer, små saker, men det är så förändring börjar.

– Folk här har börjat tänka att vi är en del av Europa. Förra året gick alla klädda i svart och vitt, nu har folk färgglada klänningar. Antalet Facebook- och Youtubeanvändare har ökat här, folk lyssnar mer på musik. Det finns problem med att Eurovision Song Contest är här, men de bleknar när man ser alla glada människor.

– Det handlar också om att bryta fördomar. Folk tror att européer är så annorlunda jämfört med oss, men nu ser de att vi är lika. Vi skiter i samma toal etter, säger Vugar och skrattar.

När det kommer till hbtq-rättigheter har ESC också inneburit något bra, säger Vugar. För ett år sedan pratade ingen någonsin om gayfrågor. Det fanns inte på agendan, det var som att det inte existerade. Men när det blev klart att tävlingen skulle hållas här och folk förstod att det var ett gayvänligt arrangemang började det spridas rykten om att det skulle hållas en Prideparad i Baku. Plötsligt gick det inte att blunda för att det faktiskt finns hbtq-personer i landet.

– Folks reaktioner kanske inte var så positiva, men det var åtminstone en reaktion! Det sprids kunskap och information, och människor ger respons på den. De har börjat diskutera och tänka på de här frågorna. Jag såg ett inslag på tv häromdagen där vissa sade att homosexualitet strider mot vår kultur, men de visade också människor som är mot homofobi, säger Vugar.

Gulara säger att hon har funderat mycket på varför Azerbajdzjans utveckling inte följt de europeiska länderna. Varför de inte gjort revolution som i Frankrike, varför de inte ens haft en sexuell revolution. Men, säger hon, vi tror mer på evolution än revolution.

–Vi måste göra det här steg för steg, säger Gulara.

– Nu har vi kvinnliga taxichaufförer. Det är en detalj, men livet består ju av detaljer. Mänskliga rättigheter är inte som Crystal Hall-arenan som man kan bygga på åtta månader. Det behövs tid, säger Vugar.

Vi går ut från hotellet för att ta bilder. Det är folkfest ute på gatan, det myllrar av människor där Vugar och Gulara poserar framför det stora planket med Eurovisionlogga. Gulara tänder en cigg.