I en faluröd liten stuga i kulturreservatet på Åsöberget sitter Dante Kinnunen och skapar ljuv popmusik. Hans låtar för tanken långt bort från vargavintern i Stockholm, trots snön som faller över Saltsjön utanför. Debutsingeln – en elektronisk, smittande vacker uppdatering av den amerikanske soulsångaren Clarence Carters 60-talsballad ”Next to you” – har just släppts och firas i kväll på Riche i Stockholm.

– Den sitter i ryggmärgen och jag har tänkt länge att jag ville göra en cover av den. Det är min absoluta favorit bland soulballader. Nu blir det svåra att nå upp till den standarden i mina egna låtar, säger Dante Kinnunen.

I september kommer hans första soloalbum under artistnamnet ”Dante”. 23-åringen har redan låtit höra tala om sig i det svenska musiklivet. Han spelar med The Concretes och har agerat producent åt bland andra Toni Holgersson, som också är hans pappa. Förra året gjorde de skivan ”Ibland kallar jag det kärlek”, som blev Holgerssons återkomst efter en lång tids drogmissbruk.

– Vi har en speciell relation som bygger på terapi på olika behandlingshem. Vi är helt öppna och ärliga mot varandra nu, och det är viktigt när man ska spela in en skiva, säger Dante Kinnunen.

– Det var otroligt kul och lärorikt att få göra någonting ihop. Jag fick höra honom så som jag alltid velat höra honom.

Men musikkarriären började långt tidigare när Dante Kinnunen gick i Sofia skola, alldeles i närheten av den lilla studion på Åsöberget dit han smet för att tjuvröka – ”det känns fint att vara tillbaka”. Då, i elvaårsåldern, började han spela trummor och startade snart reggaebandet Röda Stjärnan Sthlm tillsammans med några skolkompisar.

– När vi fortfarande var unga och gulliga fick vi göra riktigt bra spelningar, som förband till The Wailers och Eek-a-Mouse, säger Kinnunen.

Efter gymnasiet splittrades kompisbandet, alla gick skilda vägar. Dante Kinnunen fick jobb som ljudtekniker på den smått legendariska klubben Ugglan, som huserade i en källare vid Nytorget. Där lärde han känna medlemmarna i The Concretes. När bandet sökte en ny turnétrummis fick den då 19-årige Dante Kinnunen möjligheten att provspela för platsen. Några år senare är han fullvärdig medlem i indiekollektivet och hörs på senaste skivan ”WYWH” som släpptes i höstas. I vinter turnerar de i USA och Sydamerika.

Med sitt parallella soloprojekt vill han ta chansen att leva ut sina egna musikaliska drömmar.

– De senaste åren har jag kommit tillbaka till att jag verkligen gillar reggae, hiphop och r’n’b. Jag har försökt komma på ett sätt att få in den musiken i min vardag igen.

Får du inte det med The Concretes?

– The Concretes är en helt annan sak, det är askul, men det är inte jag. Där är jag ju en åttondel av ett band och en demokrati som man ska förhålla sig till. Jag kan ju inte spela Toto-trummor där, liksom. Nu känns det som om jag har hittat en grej där jag får göra exakt som jag vill. Det har jag saknat.

Hur låter det?

– Jag har gått runt och trott att det är något slags r’n’b, men de som lyssnat brukar säga att det låter som Phil Collins, säger Dante Kinnunen och skrattar. Jag blev lite besviken i början, men det är ett ganska schyst omdöme, egentligen.

Nej, inspirationen kommer snarare från nutidens amerikanska hitlistor än det brittiska åttiotalet. Han nämner de ”smöriga” r’n’b-artisterna Drake och The-Dream som viktiga influenser.

– De lägger krutet på precis det som tilltalar mig – trummor, sväng och stämsång.

Han följer också amerikanska Billboardlistan dagligen för att ”hålla koll”.

– Det är ganska sällan det är riktigt bra låtar på listorna. Men det finns alltid småsaker i produktionerna som är intressanta. Och så finns det mindre bra saker som är bra att få en uppfattning om. Till exempel att alla texter är väldigt dåliga och väldigt enkla, men det är ju det som gör att de fastnar, säger Kinnunen.

Hittills har han gjort allt själv men kan tänka sig att bjuda in både andra låtskrivare och medproducenter till skivan. Han har redan bett Lisa Milberg från The Concretes att skriva en ”vill-du-ligga-med-mig”-låt.

På spelningarna ska han backas upp av några av sina gamla kompisar från reggaebandet.

Men Dante Kinnunen föredrar ändå att jobba fram musiken på egen hand, utan att behöva förhålla sig till andra. Det måste få ta den tid det tar, menar han.

– När man spelar in i en riktig studio kostar det mest pengar. Det är en stressig miljö. Och så går alla och äter lunch klockan tolv. Jag går upp klockan två, så det är svårt att få det att funka.