De låter som obotliga dagdrömmare.
Som ett Jayhawks på fyrahundrafemtio gram Sobril. Teenage Fanclub utan el. Ett utfestat Velvet Underground på yllefiltar och med tolvsträngade gitarrer när solen stiger som guld över Laurel Canyon.
Musik utan rykande rörförstärkare, men med rymdig reverb och tända stearinljus. Varsamma sånger om kärlek och närhet, förluster, saknad. Och så mer kärlek, både upplevd och just drömd: ”And they said we’re doomed to be apart/nothing I could do would change your mind/and I didn’t know it’d be so hard/to change this obnoxious way my heart/still beats/beats for you”, sjunger de ihop i ”Beats for you”.
Sällan har svensk trettionåntingpop spelats med en så stilla andning.
– Nej, det var inte riktigt meningen, men det blev så. Vi förstod efter ett tag att det är så vi låter, förklarar Lars-Olof Johansson-Ståle i telefon från Malmö. Efter hand drog vi snarast ner tempot på vissa låtar för att de skulle hamna i en mer vilsam puls.
Idén om en poptrio uppstod i Östersund. På en backstagesoffa under den pågående Storsjöyran-festivalen 2006 började de prata om saken och testade snart låtidéer genom filutbyte över nätet eller intensiva arbetshelger i Malmö.
– Allting var väldigt öppet i låtskrivandet. Någon har kommit med en idé och de andra har fyllt i. Vi har faktiskt lyckats hålla en skön demokrati i det här bandet. Väldigt friktionsfritt.
De träffades redan på högstadiet i Jönköping. Lärde sig spela Dylanlåtar av en storebror. Hängde ihop. Upptäckte Neil Young. Spelade mer. Efter gymnasiet flyttade Mattias Areskog norrut till Stockholm och en popkarriär av vittförgrenat slag. Cardigans var redan bildat och medlemmarna Lagerberg och Johansson Ståle hamnade i Malmö och sedan en omloppsbana runt jorden som skulle vara i över tio år.
Skivan materialiserade sig på tre veckor, närmast oavsiktligt.
– Det fanns ingen tanke på att verkligen åstadkomma ett album från början. Men vi ville ta med oss våra olika erfarenheter och ta bort ... fördomarna om hur man skapar musik. Försöka göra musik som är nära, summerar Lars-Olof Johansson Ståle.
Som så otroligt många artister tangerar ni den folkhemska melankolin. Det är som om svenskar är världsmästare i vemod.
– (Skratt) Joo, när vi började spela in så ville jag undvika just det. Det är en utmaning att skriva glad och rakt-fram-musik och jag beundrar dem som kan det ... som ”Adios amigos”-duetten mellan Marit Bergman och Cecilia Nordlund. Men det är ändå det melankoliska som griper tag i en. Och det är nog också en ventil: man kanske inte är så vemodig som person, men musiken fungerar ändå som en tröst.
Är det inte långt mer tillåtet i dag att vara man och ömtålig? En stor del av rockhistorien har varit väldigt muskulös och macho, stöddig.
– Det håller jag med om, killarna är på väg mot något annat, men tjejerna leder fortfarande stort. I Sverige finns det ju i dag sådana som Frida Hyvönen, Jenny Wilson, El Perro Del Mar och Anna Ternheim som gör fantastisk och naken musik. Det ligger en mycket större utmaning i det än att vara tuff. Fast Elvis var ju också underbar ...
Tystnad.
– Kanske är det så att vi fått den där adrenalinkicken av de andra banden vi spelat i. Det är inte riktigt den jag söker. Nu är det mer ner på yllefilten och hitta något annat.
Ni sjunger i stämmor, det är ett popgrepp med rötter i sextiotalet.
– Jo, det är ett fint verktyg som man kan använda för att hamna i ett speciellt läge känslomässigt. Stämsången var faktiskt något av en nödlösning för vi var lite skraja i början. Vi försökte dölja det genom att sjunga samtidigt, men nu så känns det bara väldigt skönt. Man mår ju faktiskt rätt bra av att sjunga, påpekar han och förlorar sig i en historia om hur Cardigans ständige producent Tore Johansson häromåret sökte sig till en kyrkokör just för att få sjunga och ”uppleva sångglädjen”.
Närmast väntar konserter. Men Brothers of End har redan påbörjat nästa skiva.
– Vi måste repa ihop oss, lära oss spela och sjunga samtidigt (skratt). Jag sitter och tränar just nu för det blir bara vi tre på scenen, det känns rätt. Musiken blir på något sätt ännu mer nära om man tar bort ljud i stället för att lägga till.