Sex tjugoåriga killar från södra utkanterna av Göteborg samlas i november 2005 i en replokal i Kållered. De kallar sig Oholics och har alla musik från en annan era i skallarna: Tidig Rolling Stones, och Syd Barretts Pink Floyd, men också Oasis, Primal Scream och Prodigy. De vill spela ”psykedelisk elektrorock”. Tung groovebaserad fetrock med extra allt, inte minst spejsigt sitarspel.

– Inför vår första riktiga spelning hade Anders (Thunarf, sitar, slagverk och spacebox) just börjat i bandet. Så han fick sitta med sin sitar på scen utan att vara inpluggad för att det såg så snyggt ut, som Brian ­Jones. Ingen märkte något, konstaterar sångaren Christoffer Rydeståhl.

Han sitter nedsjunken med kanelsnäcka och kokkaffe vid Horns­tulls vatten efter en särdeles kort natts sömn. Kvällen innan vi ses har de kommit tvåa i en global, spritmärkessponsrad, rocktävling som bland annat gav Black Rebel Motorcycle Club ett genombrott. Oholics har i dag några dussin spelningar inom och utom Sverige bakom sig och andlig ledning från Ebbot Lundberg som producerat förstlingverket ”Disgraceland”. Soundtrack of our lives-sångaren erbjöd sina tjänster redan 2006 efter att ha hört deras första demo.

– Vi gillar samma saker och kommer väldigt bra överens. Han har varit med och arrangerat skivan så om delar av den påminner om hans band så finns det en förklaring. Och det är ju ingen belastning; Soundtrack är Sveriges bästa rockband – vid sidan av oss då, tillägger han med bara en halv glimt i ögat.

Oholics drömmer stort. Deras frontman understryker att de aldrig velat bli ”ett indieband som gör allt själva”. Men efter bland annat kontraktstrassel med ett multinationellt skivbolag som försenade utgivningen svårt gjorde de som så många andra band; gav ut skivan själva.

”Disgraceland” är ett album som utan svårighet kan fungera som en ljudbok om hur det är att växa upp i en söderförort – och intensivt längta efter ett liv långt bortom den.

Christoffer Rydeståhl skriver om den bedövande svenska likformigheten och präktigheten (”Step inside”, ”Columbine”), det helt livsviktiga i att aldrig sluta lita på sina egna idéer (”Dream on”, ”Endless sea”) och tecknar med hela grå­skalan händelselös tonårsmonotoni i låtar som ”Wasted youth”.

– Vi hade det kul och så där. Man hängde med polare. Fick dagarna att gå. Men när man får perspektiv på hur vi växte upp så förstår man att det inte är som här till exempel, säger han och nickar mot några mycket välekiperade Södermalmsflanörer utanför kaféfönstret.

– Antingen fastnar man i förorten och skaffar barn tidigt eller så drar man vidare. Oholics betyder i stort sett allt för mig i dag. Jag vet inte vad jag skulle göra annars.

Nu repar bandet tre dagar i veckan. Skriver nya låtar. Sommaren 2008 bjöds de till Toronto och NXNE-festivalen, i sommar väntar Peace & Love-festivalen i Borlänge.

– Vi vill spela så mycket som möjligt och kunna leva på musiken. Det är faktiskt allt jag begär.