Kaptenen på The Ark, Ola Salo, har efter tre år samlat sitt manskap och hissat segel igen. Åren efter Melodifestivalsegern 2007 med ”The worrying kind” har Ola Salo spelat musikal i Malmö. Han har också, liksom flera av de andra i bandet, hunnit bli pappa. Salos dotter Judith kom till världen i april.
Efter släppet av albumet ”In full regalia” samma månad stod bandet på scen i tisdags i ”Allsång på Skansen”. Det var första gången de samlades efter det långa uppehållet, och nu väntar en stor sommarturné. Premiär i kväll på Peace & love i Borlänge. DN fångade Ola Salo på ett tomt personalkafé, i flykten mellan radiospotar och fotosessioner.
Vad kan publiken vänta sig i sommar?
– Den kommer att få se vår hittills mest ambitiösa scenshow. Många klädbyten och genomarbetat ljus. Förutom låtar från den nya plattan spelar vi flera av våra gamla hitlåtar. En sommarturné kräver hög grad av igenkänning, annars försvinner publiken in i öltälten, säger Ola Salo.
Har bandet stått och nött i replokalen?
– Vi har nog aldrig repat så mycket. De nya låtarna är musikaliskt krävande. Min svaghet för symfonirock – fast jag vill vara enklare – har vi släppt lös på ”In full regalia”.
Inte långt före The Arks genombrott för tio år sedan sjöng Ola Salo musikal i ”Kristina från Duvemåla” och ”Spelman på taket”. Det senaste året har han varit Jesus i ”Jesus Christ Superstar” på Malmö opera- och musikteater.
– Det har lärt mig mycket om hur man agerar på en väl tilltagen scen. Många trick som stora skådespelare använder har jag tagit med mig till The Ark. Vad min sång beträffar har jag alltid sjungit i ett visst läge, men när jag var med i ”Jesus Christ Superstar” i vintras upptäckte jag nya lägen.
Era fans lär vara bra på att sjunga med?
– De är underbart bra, och vi ger stort utrymme för att publiken ska sjunga med. Jag har tagit in det när jag skrivit låtar, till exempel ”Tell me the night is over”.
Ola Salo tycker dagens situation med tusentals små band är ”skitspännande”. På 1990-talet passade han inte in och är glad att ”cool” och ”kredd” är begrepp som gått ur tiden. Han trivs bättre med 2000-talets positiva anda där artister är entreprenörer och hittar nya vägar för att nå ut med sin musik.
– Alla ville vara Oasis och stå och hänga i ett hörn och se ut som they didn’t give a fuck. Ett stort bolag skulle gödsla med pengar och göra jobbet och göra en känd. Vi stod för mycket av det som kommit att bli kulturen kring band på 2000-talet: att vara egensinnig, företagsam, utåtriktad och spektakulär. Det är mycket mer show och glädje i dag.
Du spelar på en Hank Marvin Stratocaster. Vad har du för relation till en totalt oglammig gitarrlegend från tidigt 60-tal med glasögonlinser tjocka som buteljbottnar?
– Ingen alls egentligen. Det är bara en bra gitarr och snygg att ha på scen. Min gitarrgud är egentligen Richie Blackmore. På skivorna använder jag oftast en Telecaster, den har en diskantisk ton jag gillar.
Kan du förklara varför Hoola Bandoola är ett av dina favoritband?
– Hoola liksom Nynningen visste hur man kombinerar budskap med pop. På hyllningsskivan till Nationalteatern gjorde vi ”Kolla kolla” som om det var Abbas ”Money, money, money”. Jag tycker att både Abba och Nationalteatern gjorde bra musik under proggeran. The Ark är ett proggband i grunden.
Hur skriver man en bra låt?
– Den måste beröra. Det är viktigt att en låt blir mer än bara en låt. Jag älskar själva processen under låtskrivandet där en låt kan växa till en gigantisk katedral. Lyssnaren ska helst få en larger than life-upplevelse, uppfyllas av en befriande känsla att livet är fullt av möjligheter. Den känslan har lett mig tillbaka till proggen.
Vad har du för förhållande till engelska språket?
– Jag är, och har alltid varit, förälskad. En hel låt kan uppstå ur ett enda uttryck. Jag sätter in något jag hört i ”fel” sammanhang. Då kan vanliga ord få nya betydelser. Jag tror min kärlek till engelskan har att göra med att jag växte upp i den småländska skogen. Jag lyssnade på radio och kände att där ute i den stora världen, där snackas det engelska. Språket är verkligen en stark drivkraft för mig.
Med tonårsdrömmarna förverkligade vill The Arks frontfigur utmana sig själv med att i framtiden komponera musik i andra genrer (han har redan fått två symfonier uppförda) och kanske skriva böcker när han får mer tid över.
– Om tio år är jag 43 år och har blivit den jag egentligen är. Jag vet inte varför jag alltid haft den tanken. Förmodligen sysslar jag med musik. The Ark kan pågå för alltid – men tänker jag på att turnera i en skruttig buss runt Tyskland ser jag verkligen en tidsbegränsning. Man pallar inte det hundlivet hur länge som helst. Men om livet ser ut som just det här året – då kan vi gladeligen hålla på resten av vårt liv.