Olle ut i skogen gick

När han för trettiofem år sedan flyttade från skärgårdsön Björkholmen in till Stockholm trodde Olle Ljungström aldrig att han skulle bosätta sig på landet igen. Men i somras bar det av till Gräfsnäs, en by med några hundra invånare norr om Alingsås.

– Jag fann ingen njutning i att sitta på Riche längre, säger Olle. Jag var trött på den livsföring som jag haft under större delen av mitt vuxna liv. Dessutom är det tråkigt att bo i en stad. Där händer ingenting. På landet händer saker hela tiden.

Olle berättar att det spökar i Gräfsnäs slottsruin (”jag såg konstiga ljus”) och att han fått nya vänner, bland annat den pensionerade grannen Sune, som spelar steel guitar, och prästfrun som upplyste Olle om att byborna tycker att det är konstigt att han inte har några gardiner. Förra helgen var dramatisk. Polisen kom till Gräfsnäs för att omhänderta ett stökigt gäng. En av busarna fick syn på Olle och ropade: ”Kolla! Där är han som spelar så jävla hög musik!” Olle tänkte att det var den finaste komplimang han fått. Han gillar hög volym. Det märks på hans nya album ”Sju”.

– Jag hade egentligen tänkt göra en lugn balladskiva. Då sa min producent Torsten Larsson: ”Fan vad töntigt!” Och jag insåg att jag aldrig har fått göra en riktigt skramlig skiva. Det kanske låter gubbigt men jag gillar verkligen grunge som Mudhoney och Pearl Jam. Att jag inte lät slamrigare på nittiotalet berodde på att jag var feg.

I början av den hårdaste låten, den antinationalistiska ”Svenskt stål”, häver Olle Ljungström ur sig ett ”huh”. Det är ett oväntat maskulint, svettigt och rockigt läte från en artist som tidigare mest förknippats med indiepop.

– Jag kan inte låtsas att jag är tjugo år gammal och världens skönaste punkrockare, säger Olle. Jag kan inte ens låtsas att jag är Iggy Pop. Däremot kan jag sjunga ”svenska folk, vi älskar lam erotisk poesi” och ”svenskt kött är nästan alltid dött”. Jag kan sjunga det för en publik på tjugotusen personer. Och jag vet att de raderna kommer att få fyra fem personer att må dåligt i resten av livet. Och det kommer att tillfredsställa mig enormt.

Hur då?
– Jag sjunger att svenskt stål tål vad som helst. Vet du hur mycket du tål? Det är en fråga som man kan ställa sig om nästan vad som helst. Folk tror att de tål mycket. De tror att de är bäst. Och det är bedrövligt. De flesta människor är helt vidriga och borde spärras in.

”Sju” är Olle Ljungströms sjunde soloskiva och ges ut sju år efter den förra. ”Jag är här nu. Så transparant”, sjunger han i första spåret. ”Jag är sju. Jag är sju.” Hans trasiga röst får det att låta som om det saknas ett ”k” i albumtiteln. Ett skäl till att det tagit så lång tid att göra albumet är att Olle fick diabetes i början av nollnolltalet. Dessutom drabbades han av både fysiska och psykiska skador när han hösten 2002 åkte till Afghanistan för att göra en dokumentärfilm med Pål Hollender.

– Pål fick ett erbjudande från filmbolaget Zentropa. Inga av hans vänner tyckte att han skulle åka. Det var fullt krig i Afghanistan. När han berättade om resan sa jag: ”Fan vad häftigt!” ”Du är den förste som tycker att det här låter kul”, sa Pål. ”Vill du hänga med?”

Var det egentligen en särskilt bra idé?
– Kanske fick jag lida mer än jag hade räknat med, men det var ingen dålig idé. En dag stod jag på balkongen och filmade när en bilbomb exploderade. Jag slungades tillbaka in i rummet och slog sönder ryggen. Vårt rum blev demolerat och fyllt av glassplitter men jag fortsatte filma. När röken lättade på gatan var det blod överallt. 35 döda. Jag fick hemska mardrömmar. Det går inte att se en farbror som ligger och tittar på sitt bortsprängda ben bort utan att något händer i huvudet. Jag träffade FN-svenskar som hjälpte mig att komma i kontakt med ett posttraumatiskt center när jag kom hem. Jag gick till en psykolog i åtta månader och beskrev ett händelseförlopp på fyra timmar om och om igen. Men jag ångrar inte resan. Den tog mig bort från mitt vanliga liv.

Om du ville bort från Riche hade det väl räckt att flytta till Alingsås?
– Nej, jag hade en death wish. Jag åkte i väg för att få uppleva det som jag fick uppleva. Och jag blev helt knäpp i huvudet.

Olle Ljungström ber DN:s fotograf att undvika ”eftertänksamma poetbilder”. Det är ett talande önskemål från en artist som skrivit en stor del av den bästa svenska rocklyriken. Som textförfattare undviker han både det högstämt poetiska och det vardagligt realistiska. Han skär bort och kastar om ord för att undvika traditionellt berättande – och gömmer vassa iakttagelser bland barnsliga rim. Det skenbart infantila gör att låtarna kryper långt under huden på lyssnaren.

– Har du sett Roman Polanskis ”Repulsion”? I sista scenen zoomar kameran in ett foto på väggen. Där ser man Catherine Deneuve som barn. Bilden är härligt borgerlig och fransk. Sedan zoomar man in hennes ögon. Och de bara lyser av vansinne! Det bästa jag kan åstadkomma med mina texter är just den kontrasten. Man vaggas in i en miljö där man känner sig trygg. Och helt plötsligt ersätts idyllen av den mest vedervärdiga nazism.

Hur tycker du att ditt skrivande har förändrats genom åren?
– Jag skriver enklare nu. Mer avskalat. Förr brukade jag skriva saker och tänka: ”Vad betyder det här?” Jag är en hyfsat begåvad människa. Jag behöver inte gömma mig bakom svåra ord för att övertyga människor om att jag är fullständigt briljant. Jag vill inte heller skriva vardagsbetraktelser. Artister som Ulf Lundell och Lasse Winnerbäck sjunger: ”Jag ska köpa mjölk och sen ska jag gå hem och laga mat och sen går vi ut i skogen…” Det är inget fel med det. Men jag vill göra något annat, något strikt.

Hur kändes det att se dokumentären om dig själv?
– Det är ganska onaturligt att titta på en film om sig själv. De flesta människor blir generade av betydligt mindre saker, som att fylla år. Jag började gråta när min mamma pratade om mig. Det var läskigt. Jag tycker att det är en bra dokumentär om en person som heter Olle. Sedan råkar jag vara den personen och det kan jag tycka är lite jobbigt. Filmen gjordes under en tung period. Den slutar med att jag flyttar till Gräfsnäs och är gans­ka glad. Men jag kan fortfarande känna mig ensam. Man kan inte gå hur många promenader som helst. Man kan inte skriva och läsa hur mycket som helst.

En av de roligaste scenerna i filmen är märkligt nog när du ringer från sjukhuset där läkarna är övertygade om att du försökt ta livet av dig.
– Jag fick Atarax utskrivet för att somna. Man får bara ta sex tabletter per dygn och jag tog åtta. Eftersom jag inte hade ätit, och det var varmt ute, kollapsade jag. Det var förödmjukande när läkarna sa att jag försökt ta livet av mig. Jag hade en hel burk tabletter. Jag borde ha tagit fler än åtta om jag verkligen ville dö. Vem trodde de att jag var? Världens snålaste självmördare? Någon som bara ville ha uppmärksamhet? Jag behöver inte mer uppmärksamhet. Jag har fått det i hela mitt liv.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut