Charmigt för publiken, men slitet, trångt och stundtals farligt för de anställda. Många anser att det 112 år gamla Operahuset borde ersättas med ett nytt.
– På kort sikt måste vi lappa och laga för att inte riskera säkerheten för våra anställda och se till att vi kan spela de planerade föreställningarna. Vi gör dagliga säkerhetskontroller för att det inte ska hända några olyckor. På längre sikt måste vi självklart rikta in oss på ett nytt operahus i Stockholm.
Det säger operachefen Birgitta Svendén som tillträdde i juli 2009. Hon pekar på flera skäl till varför Stockholm borde få ett nytt Operahus.
– Flera scener behövs för att vi regelbundet ska kunna spela barn- och ungdomsföreställningar. Och vi behöver ny scenteknik och mer utrymme för att kunna utveckla vårt arbete och även ta emot moderna produktioner från andra operahus.
Vi vandrar runt i huset med de 1. 000 rummen tillsammans med en av husets mest kända operasolister, Magnus Kyhle. Han har tillhört Operans fasta ensemble i nästan 30 år och gjort över tusen föreställningar i hundratalet olika roller. Dessutom är han huvudskyddsombud och känner därför Operahuset bättre än de flesta.
– Det saknas en sidoscen med fulla mått där färdiga scenerier kan förvaras så att vi kan göra snabbare scenbyten. Det går till exempel inte att spela tre stora föreställningar som ”Andrea Chénier”, ”Bohème” och ”Tosca” under samma vecka, berättar han.
På scenen krockar varje dag sångare och dansare med scenarbetarna som ska bygga kvällens föreställning. Strax efter klockan tre måste repetitionerna avslutas för att allt ska komma upp i god tid.
– På vintern är det kallt och dragigt i det här gamla huset. Ridån står spänd som ett storsegel när luften från salongen pressar på innan föreställningen ska börja. Det påverkar inte bara oss på scenen utan också musikerna i orkesterdiket och deras känsliga musikinstrument, säger han.
Runt om i kulisserna på nationalscenen hänger ihoprullade rep längs väggarna som mest påminner om riggen till ett gammaldags skepp. Elkablarna ligger i lager på varandra och i taket hänger strålkastare av en äldre typ som inte ens skulle accepteras på en popkonsert i en mindre landsortsstad.
Den största ansiktslyftningen av Operahuset gjordes i slutet av 1980-talet när de publika utrymmena renoverades. Då tvättades, målades, förgylldes och reparerades den stora entrén och operasalongen. Guldfoajén återställdes i det skick som den hade vid invigningen år 1898. Här finns glänsande guldstuckatur på väggar och i taket, kristallkronor, stora speglar och gardiner och möbelklädslar i florentinsk guldbrokad.
Bakom scenen har förnyelsen gått långsammare. Den senaste ombyggnaden av teatermaskineriet skedde på 1970-talet med en teknisk utrustning som i dag är helt föråldrad. För några år sedan stoppades verksamheten då stållinorna till hissen som går upp till kostymförrådet på vinden i Operahuset gick av. Hisskorgen föll två våningsplan och landade med en sådan smäll att man nere i receptionen trodde det var en bomb som exploderat. Ingen människa kom till skada, men arbetet bakom scenen blev hårt drabbat de följande sex månaderna då hissen reparerades. Med hjälp av inhyrda stadsbud som sprang i spiraltrapporna mellan kostymförrådet på vinden och artisternas loger längre ned i huset så kunde föreställningarna ändå hållas i gång.
Även då allt fungerar i Operahuset är arbetet besvärligt med trånga hissar, långa korridorer där kläder och rekvisita fraktas mellan de olika föreställningarna. Nästan varje dag går också transporter till och från Operans dekormagasin, verkstäder och repetitionslokal som ligger i Gäddviken i Nacka.
År 2005 fattade Operastyrelsen beslut om en stor ombyggnad av scenmaskineriet. Planen var att hålla Operan stängd från juni 2010 till och med augusti 2011 då den nya tekniken installerades. Men alltihop lades på is eftersom kostnaderna för projektet skenade i väg.