Min favoritlåt med Dolly Parton är hennes cover av "Knockin on heavens door" där hon backas upp av den sydafrikanska kören Ladysmith Black Mambazo.
Jag kan inte lyssna på den längre. Varje gång jag sätter på den dränks melodin av hundratals röster som bjäbbar i mitt huvud: "Dolly Parton är intelligent", "Dolly Parton är feminist", "Dolly Parton är en produktiv låtskrivare", "Dolly Parton är en klipsk affärskvinna", "Dolly Parton har ett skarpt intellekt".
Alla de sakerna är sanna. De är mer än sanna. De är huggna i sten, obestridliga fakta, och ändå känner sig folk nödgade att upprepa dem om och om igen. Om Dolly Parton gav lite fler intervjuer skulle tidningarna kanske sluta idissla att hon är blond - men smart! Ingen artist beskrivs som "intelligent" oftare än Dolly Parton. Om hon var hälften så klyftig som alla påstår skulle hon redan ha botat aids och cancer samt ha löst alla konflikter i Mellanöstern.
Häromdagen skrev sajten Shampoo Rising att få saker är så tröttsamma som "mediemänniskor som talar om att de gillar Dolly Parton på det där lite skälmska oj, titta vilken originell åsikt jag har nu-sättet". Och många verkar faktiskt tro att de är ensamma om att gilla henne. Vissa fans inbillar sig också att hon måste försvaras, trots att man 2007 behöver söka sig till andra livsformer än homo sapiens för att hitta en enda individ som inte tycker att Dolly Parton är briljant.
Kd-ledaren Göran Hägglund älskar henne, USA:s kristna höger älskar henne, bögarna älskar henne (trots att hon inte är ett pillerpoppande fyllo, vilket annars är grundkravet för att någon ska bli gayikon), amerikanska armén älskar henne (särskilt efter den patriotiska skivan "For God and country" som släpptes lagom till Irakkriget) och gothbandet Sisters Of Mercy älskar henne. Expressen.se älskar henne så mycket att de satte den helt omotiverade rubriken "Dolly Parton har blivit stilikon" över en text om biljettförsäljningen till Sverigekonserterna. Även människor som inte vet ett smack om någonting alls men vill framstå som alerta konstaterar att Dolly Parton "har blivit kult".
I Aftonbladet gör författaren Lars Mikael Raattamaa en intressant analys av döden i Dollys låtar. Han lyckas undvika ordet "intelligent" och ballar inte ur helt förrän han bestämmer sig för att hitten "9 to 5" är lika revolutionär som "Internationalen". "Dolly och jag tillägnar i dag den här sången blockadvakterna utanför en viss salladsbar i Göteborg", skriver Raattamaa - som om Dolly Parton, kapitalist långt ut i de vassa naglarna, skulle sympatisera med buffliga svenska fackombud, inte med en ung kvinna som tvingas stänga sitt kafé.
Å andra sidan är det just Partons flexibilitet som gör henne intressant.
Både amerikanska militärer och svenska socialister kan projicera sina önskningar på henne. "Ofta kommer inte mina fans för att se mig vara mig. De kommer för att se mig vara dem", säger hon i Michael Joseph Gross bok "Starstruck".
Gross träffar mitt i prick när han beskriver Dolly Parton som en inverterad Michael Jackson. Om Michael visar att man genom att skulptera sig själv till superstjärna kan förlora sitt förstånd och bli hatad av alla, visar Dolly att man genom att skulptera sig själv till superstjärna kan hitta sitt sanna jag och bli älskad av alla. Hur hon lyckades med den metamorfosen är svårt att förklara utan att använda i-ordet.