Operans dramaturg: "Ett kulturarv går förlorat"

Under de senaste decennierna har skivbolagen EMI, Sony, Universal och Warner blivit musikjättar, och flera mindre framgångsrika konkurrenter har slukats upp av dem på vägen. Inte sällan för att deras inriktning varit för smalt nischad på genrer som klassisk musik, jazz, nostalgimusik, äldre schlager eller folkmusik.

Bland entusiasterna pratar man fortfarande om inspelningar från Decca, His Master’s Voice, Rex, Imperial och så vidare, men inspelningsrättigheterna till den smalare musiken ligger hos storbolagen. Med EU-kommissionens direktivförslag skulle den 50-åriga rätten förlängas med 45 år, dels för att harmonisera med USA, dels för en ”ökad social välfärd för utövande”.

Om någon vill ge ut en skiva med exempelvis Caruso så måste den med en 95-års-regel vara inspelad senast 1913, annars måste man fråga och betala dagens ägare av det som en gång var skivbolaget Victor.

- Caruso hade royalties, men de som var mindre kända fick ju bara pengar i handen. Så hela det där att man pratar om att musikerna eller arvingarna till dem ska få pengar är nys. Vad det skulle få för konsekvenser för det som finns i världens olika radioarkiv, där skivmärkesägare aldrig funnits, är oöverskådligt, säger Operans chefdramaturg Stefan Johansson.

Han har själv ett stort intresse för äldre musik, särskilt klassisk, och som radioteaterchef mellan 1988-95 var han med om EU-förhandlingar om upphovsrätten inför Sveriges inträde i unionen. På Operan är han inblandad i den kungliga scenens utgivningar av inspelade föreställningar. På sin blogg skrev han redan för tre år sedan om 95-årsregelns konsekvenser för kulturarvet, det förslag som nu står på EU-parlamentets agenda via kommissionären för den inre marknaden, Charlie McCreevy.

De fyra globala konglomerat som i dag äger större delen av musikens kulturarv till och med 1959 skulle med direktivet ta ägandet ytterligare 45 år bakåt i tiden. Stefan Johansson frågar sig om exempelvis EMI ens förstår vilka skatter de har i sina jättelika arkiv utanför London.

- Kommer de bara att plocka ut Maria Callas, Toscanini och några andra kommersiellt gångbara inspelningar, och sedan slänga resten i en djup sjö? Eller kommer de att skänka det till någon institution som kan hålla det inom ”public domain”? De stora dirigenternas, musikernas och sångarnas mindre kända kollegers inspelningar från 20- och 30-talet kommer att låsas in, svarar han bestämt på sin egen frågeställning.

När Stefan Johansson förklarar vilka som egentligen bryr sig om gamla lackskivor och 78-varvare med okänd musik säger han att det inte handlar om ett mindre antal nördar. Det rör sig om ”en stor minoritet över hela världen, i alla åldrar”. Fram till internets genombrott var de isolerade nätverk, men numera är det ett globalt nätcommunity, säger han.

- Tänk bara alla som gillar Ulla Billquist, Thor Modéen, Edvard Persson, Annalisa Ericsson och det där nostalgiköret. Motsvarande kör finns i andra länder och är mycket större i exempelvis Frankrike. Folkmusikområdet ska vi inte ens tala om. I ett svep skulle det hela uppgå i något bolag som kanske har kontor i Japan eller USA.

När frågan om en förlängning av inspelningsrättigheter från 50 till 95 år var uppe i Storbritannien för ett par år sedan slog en kommitté, tillsatt av dåvarande finansminister Gordon Brown, fast att förslaget inte var rimligt. Snarare talade ekonomiska argument för en sänkning, enligt den så kallade Gowers-rapporten som den brittiska regeringen gick på. Stefan Johansson håller med och säger att varje ökning av 50-årsgränsen innebär att man låser in ett kulturarv.

- Det är av större ”public good”, som de säger, att efter så lång tid låta musiken tas hand om de som verkligen älskar den och inte låta den vara inlåst för eventuell uthyrning via licenser åt de som har råd att betala. Sedan kan man säga att ”tänk på de som lever mer än 50 år efter inspelningen”, men då säger jag att ”ge dem för helsike bra betalt när de spelar in i stället”, säger Stefan Johansson.

Vill du se en minskning av inspelningsrättigheternas längd?
- Nej, 50 är alldeles lagom i de flesta fall. Det är klart att det svider för Beatles två återstående medlemmar om de lever till de blir 90 år, men de har ju tjänat väldigt mycket pengar. 95 år är så genomskinligt. Så långt efter en inspelning finns sällan ens anhöriga kvar, utan det handlar bara om att de gamla skivbolagens nuvarande ägare vill täppa till ett hål och därmed låta ett kulturarv gå om intet.

Hur har den smala musikens entusiaster drabbats av USA:s 95-årsregel?
- De verkar inte ha problem att sälja Europa-producerade skivor. De säljer till exempel gladeligen Preiser-skivor från Österrike. Däremot kan de inte sälja inspelningar från Metropolitan eller San Francisco-Operan, för då kommer FBI.

- Men alla vet ju att de finns och man har hittat vägar runt regeln, klubbar och så där. Det finns en massa fubb man kan göra, men det är ju trist att musikälskande entreprenörer ska tvingas bli olagliga eller plötsligt behöva betala för att ge ut dirigenten Wilhelm Furtwänglers inspelningar.

Stefan Johansson är inte ensam att invända mot förlängningen, även om motståndarna till direktivförslaget i beslutsledet tycks vara i minoritet. Svenska forskare har för DN.se kritiserat det starkt, både av kulturella och ekonomiska skäl. Även en imponerande samling internationella akademiker har uttryckt stark kritik mot förslaget.

Inom kort kan Storbritanniens nationella beslut och andras inställningar bli betydelselösa genom ett överstatligt EU-direktiv. Den 23 mars röstar EU-parlamentet om en förlängning till just 95 år och som DN.se tidigare berättat går förslaget sannolikt igenom före EU-valet den 7 juni.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut