Det är tretton år sedan vi träffades första gången. Då, i augusti 1997, låg hennes ”Do you know (what it takes)” på amerikanska Billboardlistans sjunde plats. Hon var arton år. Intervjun kom att handla om det hektiska artistlivet:
”Sömn är något man stjäl när det går. Robyn kommer ur MTV:s varma Startrax-studio i Londons Camden där hon jockat egna favoritvideos under förmiddagen (Police, Aretha Franklin, Chaka Khan, Daft Punk, Earth, Wind & Fire), går rakt ut i solskenet på tevebolagets cafeteria – och slumrar in. Med huvudet vilande i armarna snabbvilar hon mot fikabordet, i flera minuter. Sedan är det dags för singbackinspelning. Hårt tempo. Fullspikat schema. Så har det varit sedan slutet av maj.”
Förvånad över sina framgångar var Robyn inte ens då.
”För mig är det mer än bara en kul grej – något mycket större än att bara sälja skivor och bli känd. Det här är ett liv för mig och jag gör det för att det känns som något som jag ska uträtta. Jag har alltid känt så”, försäkrade hon.
Hon är fortfarande klar över vad hon vill ”uträtta” och när fler ambitioner än kändisskap, royalties och förbandsuppdrag för Madonna – till exempel rätten att bestämma över sin musik. Robyns nya låtar ska spridas genom tre skivor under året: ”Body talk pt. I”, som släpps i morgon, därefter II och III. Varför? För att det är roligare än ett enda traditionellt album och mer i linje med hur folk konsumerar musik i dag.
– Jag vill dessutom ställa mig utanför den traditionella kalender som skivbranschen jobbar med för skivsläpp, säger hon – och låter för ett ögonblick mer som det egna skivbolaget Konichiwas marknadsdirektör än popsångerskan Robyn.
Hon debuterade som sextonåring. Sålde snart två miljoner skivor och titulerades ”soulprinsessa”. Fast egentligen ville hon hela tiden göra hittig pop. Soulstämpeln har varit svår att sudda bort.
– För mig är det jätteroligt att folk fortfarande säger ”soul” om mig för jag har aldrig lyssnat på sådan eller känt mig som en särskilt soulig person. Fast de personerna som jag jobbade med då, i början, hade rötterna i soul och äldre svart musik. Jag har däremot lyssnat jättemycket på pop, r&b och hiphop. Musik som också är svart, men på ett annat sätt och mycket mer relevant för mig, säger hon.
– Mina referenser är house från 1980-talet, Chicago, Detroit, techno och när hiphop var Kraftwerk eller Afrika Bambaataa. Sådant som folk förstår i dag, men när jag var yngre så var det inte så många som fattade att jag gillade Kraftwerk.
Eller att hon gillar Bill Evans-jazz, älskar Snurre Sprätt, svenska folkvisor i dyster tvärmoll, Cullbergbaletter, skinnskallejackor, Kate Bush, ryska teaterpedagoger och allt annat disparat som format henne – och hennes musik.
Att som Robyn ha förmågan att skriva musik är ingen obetydlig detalj – eller frihet – i hennes karriär.
”Trovärdigheten som artist har varit det som skilt Robyn från artister som Britney Spears. Robyn har i jämförelse med till exempel Britney Spears haft en högre musikalisk integritet. En av anledningarna till att Robyns trovärdighet är större än Britneys är att hon skriver sina egna låtar. Hon får emellanåt hjälp av producenter – vilket även Bob Dylan får – men låtarna är i grunden hennes egna,” konstaterar Erik Ageberg i sin uppsats vid institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet, ”Who’s that girl? Skivbolagskultur och dess påverkan på Robyn” från 2006.
Det är hennes egna låtar och det är förstås därför hon levandegör dem så övertygande:
Sju minuter och trettiotvå sekunder in i sitt medley på Englandsettan ”With every heartbeat” och den egna ”Be mine!” under Nobel Peace Prize-galan i Oslo 2008 så avstannar musiken och Robyn talar ensam från den väldiga scenen med ögonen uppfordrande fästa i tv-kamerorna och tittarna:
”I saw you at the station / you had your arm around whats-her-name / she had on that scarf I gave you / and you got down to tie her laces / you looked happy – and that’s great / I just miss you, that’s all (konstpaus, sänkta ögonlock och sedan händer sträckta mot salstaket i en hjärtekrossande gest av förtvivlan): ”you never were, and you never will be mine.”
Det är en uppvisning hisnande nära pekoral och just därför så djärv, så effektiv.
Hur blir man en så orädd artist?
– Det kanske handlar om mod på ett sätt, men mer att jag växte upp i en miljö där jag alltid premierades för att vara självständig. Mina föräldrar jobbade tillsammans med teater och jag var med på repetitioner och föreställningarna. När man vänder sig mot en annan människa och det inte handlar om ego eller att trycka ner någon för att må bättre själv utan riktig kommunikation och bara får ett positivt gensvar ...den där grejen har alltid funnits i min familj. Jag har alltid sett att den funkar. Så för mig är det mer ”varför skulle jag inte göra det här, det är ju så himla roligt”, mer än att jag försöker bevisa något eller försöker vara modig.
Har du aldrig mött motstånd?
– Jo, hela min uppväxt när jag kom ut från mitt lilla skyddade liv med mamma och pappas teater. När jag började skolan och tyckte att många var tråkiga ... jag fick jättemycket skit för att jag var som jag var, men för mig fanns det inget annat sätt att vara. Och allt det där förstärkte känslan av att jag måste ta mig vidare. Den känslan av utanförskap är fortfarande väldigt viktig när jag skriver låtar.
Som hos så många svenska artister finns det en melankolisk folkton i mycket av din musik. På nya skivan gör du till och med den gamla visan ”Jag vet en dejlig rosa”.
– Jag tycker det är något väldigt härligt med det vemodet, det är väldigt fint. Det kommer ifrån min familj, mormor är väldigt musikalisk och har alltid haft en kärlek för svenska melodier. När jag var i studion med Klas (Åhlund, producent och låtskrivare, DN:s anm.) så fick han tips om en bra bommikrofon till salu, just den Monica Zetterlund sjöng in visan med på ”Waltz for Debby”-skivan som hon gjorde med Bill Evans 1964. Och mikrofonen lät så fantastiskt bra att det blev självklart att vi skulle göra vår version av visan. Den musik jag gillar har ofta ett sådant vemod, vare sig det är svensk eller utländsk musik. Prince har det, Kate Bush också. Det är ju den svärtan som är en intressant kontrast i popmusiken.
Kleerup, som du arbetat mycket med, berömmer din förmåga att dramatisera låtar. Att skapa ett slags teaterscener som inte nödvändigtvis handlar om sådant som du själv upplevt.
– Så är det absolut. Det handlar om hur man berättar en historia – och vad som gör ont och vad som gör en glad och varför man blir rädd. Men jag tror inte att man kan berätta sådana historier om man inte känner igen sig i känslan. Man måste på något vis ha upplevt en liknande sak för att kunna skriva om det.
Det var dit jag ville komma: Varför sjunger du så ofta om känslan av att stå utanför och inte nå eller få den du vill?
– För att känna sig älskad och sedd, behövd och förstådd, är den absolut starkaste drivkraften bakom alla människors liv. Och det mest klassiska sättet att beskriva den drivkraften genom popmusik är att tala om olycklig kärlek. För mig är det inte bara låtar om olycklig kärlek utan just utanförskap – det som driver alla mer eller mindre. Nya ”Dancing on my own” är en låt om olycklig kärlek, men mer en stark låt om någon som går ut och dansar och släpper ut de här känslorna. Utlevandet. Att hitta sin egen kraft, fast det låter pretentiöst. Även olycklig kärlek kan vara positivt för ens egen utveckling. Hur man ser sig själv och vad man tycker är viktigt i livet, allt det där.
Vad tycker du om kolleger som Rihanna och Christina Aguilera, som använder sex med våldsinslag som en avgörande del av sin image och sitt artistskap?
– Jag tycker att allt det där har varit jättesvårt. Jag har väl tagit den säkra vägen och baravarit pojkflicka och inte … spelat på det så mycket alls. För jag har tyckt att det varit så jobbigt själv, att känna mig som ett objekt.
Tystnad.
– Men jag tror inte heller att det alltid är bra: Att kunna bejaka sin kvinnlighet utan att känna sig som ett offer är också något viktigt, som jag kanske har lättare för nu. Men med någon som Rihanna och alla unga tjejer som är i sådana situationer så är det så många variabler som folk aldrig får reda på. Jag har aldrig träffat henne, men jag kan tänka mig att hon är jättemedveten om det här och även om hon inte har någon lösning på problemet så är det säkert något som hon tänker på. Fast det kanske inte uppfattas så för hon får inte sådana här frågor. Folk är inte intresserade av vilka spektra hon har i sin personlighet och hon bjuder säkert inte på det, hon vet hur folk skulle misstolka och skriva konstiga saker hon aldrig sagt så hon väljer vägen ”ja, jag visar tuttarna, men jag talar inte om det”. För mig har det varit tvärtom: Jag visar ingenting, men jag kan gärna prata om det.
Hon tillägger att det i dag finns fler popsångerskor med skilda uttryck och vägval än någonsin i musikhistorien.
– Det är väldigt spännande och har gett popgenren en legitimitet som den aldrig har haft. Det är inte bara Rihanna och Lady Gaga utan också Kelis, Lykke Li, M.I.A. som gör musik som ingen hört tjejer göra förut.
Är du som sångare mer bekväm med din röst i den mer elektroniska popmusiken som du gör i dag?
– Svar ja (skratt). Jag har ett bra och nära förhållande till min röst nu. Jag jobbade jättemycket med sångcoacher när jag var yngre, jag gick hos Kishti i tre år flera gånger i veckan och utbildade mig (Tomita, röstcoach och jurymedlem i ”Idol” 2004–2007, DN:s anm.). Hon har hjälpt mig fantastiskt mycket. Jag har kunnat släppa behovet av att vara särskilt teknisk i min sång och sjunger mycket enklare och rakare i dag.
För Robin ”Robyn” Miriam Carlsson är upplevelsen av att sjunga numera som ”endorfinkicken efter att man sprungit eller fått massage”.
– För mig finns en sådan stark koppling till min röst, det är som det där med att vara modig på scen. Det känns bra rent fysiskt när jag sjunger. Och då låter det ju förstås på ett speciellt sätt.