Den persiska kamanchén är den europeiska violinens gammelfarfar, förklarade Yo-Yo Ma när han presenterade kamanchéspelaren Kayhan Kalhor i det första Sidenvägprojektet 1998.

Sedan dess har den fyrsträngade kamanchén och Kayhan Kalhor gjort en uppmärksammad resa från Teheran och Kurdistan, till Rom och Turkiet, New York och Kanada. Så är hans persiska musik ofta gränsöverskridande och genomtränglig också för att otränat öra. Framgångarna i väst förklaras också av att skivbolaget ECM tidigt gick in som kvalitetsgarant.

Mest har jag älskat Kalhors förra skiva ”Silent city” från 2008, ett sublimt östvästligt gränsprojekt med stråkkvartetten Brooklyn Rider, en av Kronoskvartettens märkligt få arvtagare.

På nya skivan ”I will not stand alone” (World Village/Naxos) återvänder Kayhan Kalhor till sina persiska rötter och Teheran där skivan är inspelad i sober enkelhet. Enbart Kayhan Kalhor och santourspelaren Ali Bahrami Fard.

Det är en omedelbart gripande och känslomättad, glödande, rent vredgad duett. Verkligen vredgad. Varför?

Kayhan Kalhors halvkryptiska förklaring – kryptering är ju officiellt språk i censurens Iran – i skivkonvolutet är att musiken skapades under den svåraste tiden hans liv, när våldet härskade i hemlandet. Vilket kan tolkas som en förbittrad kommentar till regimens brutala agerande mot protesterna i samband med valet (läs valfusket) i Iran 2009.

Till skillnad från exempelvis regimkritikern Arash Hejazi – aktuell på svenska med boken ”47 sekunder ”– har Kalhor valt att inte gå i exil. Som musiker är hans politiska uppgift att stanna, spela för sitt folk. Att med musiken ingjuta hopp. Just hoppet växer under skivans inledningsvis svårmodiga, vredgade improvisationer, för att kulminera i finalens ljusmörkerfyllda titelspår ”Jag kommer inte att vara ensam”.

Intressant är att Kalhor nu spelar på ett helt ny slags kamanché, skapad just för honom av instrumentmakaren Peter Biffin. Shah Kaman har en djupare klang, fler strängar, fyller rummet som halv orkester.

Så vad är skillnaden mellan en violin och en kamanché?

Violinen är strikt, stram, skarp som en kniv, förklarade israeliske kamanchévirtuosen Mark Eliyahu när jag i Tel Aviv intervjuade honom för P2:s Klingan. Kamanchén är mjukare, mer naturlig, låter som om någon talar.

Frankt uttryckt: violinen har ett sound – kamanchén en röst.

Kayhan Kalhor har mycket röst.